Reportage

Gotska Sandön blev Öland som blev...'Brajberga'??

Herrar Navigatören, Kocken och Skepparn drog till havs för en tre-dagars segling där Distans och Uthållighet skulle vara de två ledstjärnorna. Det snålades inte med målet; Gotska Sandön skulle intas utan pardon, eventuellt skulle Visby därefter i sann Valdemar Atterdagsk anda brandskattas (i vartfall någon krog) för att därefter i sporrsträck / spinnackersträck gallopera tillbaka till Anderviken utanför Trosa. Således lade s/y rubecula ut från hemmahamnen kl. 05:20 i fredags och tuffade för motor mot fyren Rökogrund där kurs skulle sättas mot Gotska Sandön.

Väl där besannades dessvärre de tidigare dagarnas väderleksprognoser; klockren ostlig vind. Upplevelsen att för motor tuffa till Gotska Sandön kändes inte speciellt värdigt för ett fullblodssto som rubecula. Det faktum att Skepparn glömt gummibåten hemma - den enda uppgift han hade att förbereda för denna odysse - var det lyckligtvis ingen som tog någon notis om, och alternativet att simma de sista 500 meterna in till strand skulle ha omintetgjort överraskningsmomentet till fullo. Således blev det plan 'B'; en rask anstormning mot Öland, för att dag två inta Visby. Kurs lades ut mot Byxelkrok, förstärkt klädsel ordnades och sedan var det bara att avverka 82 distansminuter. Sjön var grov efter flera dagars hård vind, och i den rådande halvvinden om 9-11 m/s så tystnade samtalet påtagligt snabbt. Kocken och Skepparn - rookies i sådana här sammanhang - kände sig ändå trygga, eftersom de hade lagt sitt väl och ve i famnen på Navigatören som med sina otaliga turer sedan barnsben på Östersjön ansågs som en fullt betrodd person, och med den pondus som kommer med sådan erfarenhet bland blåbär hade tagit befälet avseende navigation och säkerhetsaspekter vid utomskärssegling.

Just därför blev både Kocken och Skepparn smått fundersamma då Navigatören efter endast 12 minuter med ett påtagligt darr på stämman annonserade att han skulle uppsöka kajutan för att 'vila' lite. Nåväl, med den förmodade stora påfrestning som följer av att ha det yttersta ansvaret för två rookies på deras första utomskärssegling, så kunde det på goda grunder antas att behovet av vila - trots den tidiga timmen på dagen och att fyren Rökogrund fortfarande reste sig praktfullt upp ur havet någon distans akterut - var befogat.

Vågorna fortsatte att dåna på rakt i sidan och lyfte rubecula ett par meter mellan topp och dal, vilket hon returnerade med ett tyst kvidande i riggen. Men, sedan var det ett annat kvidande som nådde både Kockens och Skepparna förvånade öron; ett kraftfullt oljud av värsta sort från toaletten gav besked om att Navigatören 'körde buss' som aldrig förr. Sedan syntes han inte mer den dagen, varför Kocken och Skepparn i ensamt majestät fick skåla då de för första gången för egen maskin hade lämnat land ur sikte 360 grader horisonten runt. Högtidligt, häftigt, roligt, spännande, men trots allt något avslaget pga. Navigatörens allt häftigare 'busskörning'.

Vid tolvtiden  - och fortfarande utan skymten av han som skulle se till att vi hamnade där vi skulle hamna - tittade Kocken på Skepparn, och denne tillbaka på Kocken, varefter översiktskortet togs fram. Byxelkrok fick vänta och de två övergripande och djärva målen om Distans och Uthållighet reviderades raskt till Välbefinnande och Bekvämlighet. Ny kurs lades ut mot 'Brajberga' (eller 'Haschstena' som den fortfarande något omtöcknade Navigatören uttalade Harstena då han vid femtiden kom upp från sin 'vila'). Denna undersköna plats ligger halvvägs till Byxelkrok och är väl värt ett besök av envar som uppskattar en levande skärgårdsmiljö.

Påföljande morgon rådde lugn och frid. Havet hade lagt sig och vindarna var måttliga. Visby var sedan länge glömt och dagen skulle ägnas åt spinnacker-segling, vilket skedde icke utan viss framgång. Navigatören var åter i full sving, Kocken hade visat sin briljans kvällen innan och Skepparn päste till tonerna av go gitarrmusik live. Kursen var satt mot en av de klassiska lotsstationerna på Ostkusten; Hävringe. Dock hade den sena säsongen till trots flera båtar redan ockuperat den lilla hamnen vid rubeculas framkomst, så Hävringe med dess karakteristiska Tobisgrisslor (häftigt stoppfärgsröda fötter mot en kolsvart fjäderdräkt) fick överges till förmån för det hemtamare Ringsön söder om Sävsundet.

Kocken var åter i full sving vilket skapade den perfekta, lätt dästa stämning efter middagen som så ofta genererar riktigt bra diskussioner. Denna kväll landade pick-upen i diskussionsspåret OBK; dess nutid och framtid. Kloka funderingar ventilerades, mindre kloka förkastades, de bättre förbättrades och de allra bästa konkluderades så småningom i valbudskapet; 'gärna tillväxt, men först ordning och reda'.

Dag tre, då vi enligt ursprunglig plan skulle smitet i arla morgonstund från ett brandskattat Visby, lämnade vi Ringsöfladen kl. 11. Med satta segel i laber bris styrdes rubecula mot Sävsundet, och fick strax sällskap av en Rival 22:a som kom från Stendörren. Därefter följde en härlig kamp om att tjuva vind från varandra och tillse att tagna positioner inte uppgavs. Detta varade ända till öster om Bokösund med en absolut jämn utgång, allt medan besättningarna gjorde sitt bästa för att se ut som om just de endast ägnade sig förstrött åt semestersegling! Tänk vad lite som behövs för att roa äldre farbröder....

Väl i hamn på söndageftermiddagen var alla rörande överens om att det hade varit en spännande, avkopplande och utmanande segling under starkt skiftande förhållande. Tills nästa år utlovade Navigatören att ha tagit busskörkort, Kocken att medföra sin sovsäck och Skepparn att packa gummibåten. Då jäklar, Gotska Sandön och Visby, då jäklar skall ni få se på annat!

//HE-9/'10

OBK jolleseglare testar motortorpedbåtar

För en dag bytte vi optimister och lasers mot lite tyngre grejjor. Det var genom vår Mikael J och hans stora motorintresse och medlemskap i Veteranflottiljen vi fick chansen att delta i EDIP, en dag i paradiset. Ja så kallar Veteranflottiljen sin höstdag då de bjuder in familjerna till fest och åkturer. Ett underbart gäng entusiaster som håller liv våra gamla militära båtar och fartyg.

Här kommer T26 från 1942 farande i ca 40 knop. Effektuttaget här är väl ca 3000 hk. Häftigt! En tur runt Gotska Sandön och hem tar inte mycket mer än 2 timmar.

Viktor testar Robotbåt 142 Ystad från 1976. En bjässebåt med turbinmotorer. Låter mest som ett flyplan, typ Boing på Arlanda men som rattas med, just det, ratt i trä.

Motortopedbåtar bullrar, massor, hörselkåpor gäller. Simon laddar för en ny åktur.

Motortorpedbåt T56 i 39 knop. Maxeffekt 5000 hk i 3 dieselmotorer med en otrolig slagvolym. Den här båten går inte att köras försiktigt.

Testpatrullen: Viktor, Maria, Simon, Stefan och Micke.

T56

T121 SPICA på väg hem efter en tur. Vi tror vi kommit på varifrån begreppet "kör så det ryker" är hämtat.

För mer information se www.veteranflottiljen.se. Att bli medlem kostar 150 kronor och får väl ses som en god gärning i bevarandet av vårt båtkultur arv. 

Seglarläger 2010

Här kommer en tillbakablick från OBK Jolleseglare och seglarskolan/lägret vecka 26.

Två härliga gäng hade vi. I förmiddagsgruppen ingick Viktor, Alma, Elina, Simon och Dag.

Eftermiddagsgänget bestod av Jennie, Veronica, Linda, Jonathan och Theodor.
Vi började alltid dagen med upprop. Sedan var det dags för teorilektion med Lennart.
Trots värmen blev det ofta ca en timme teori. Vi pratade vindriktining, centerbord och rodrets betydelse, skillnaden mellan läns, kryss och varför man får bommen i huvudet när man försöker segla rakt mot vinden.

Vi kallde den sektorn för ”tårtbiten” i en cirkel som Lennart använde när han beskrev hur båten seglas i olika vindriktingar. Vi pratade om sjöbris och hur den uppstår och om hur vindbyar fungerar. Hur man upptäcker dem på vattnet.

Sedan riggade vi optimisterna. Det gick fortare och fortare för varje dag. När värmen var som värst hade vi bråttom ut.
Först och främst gällde det att ta sig ut ur hamnen till banan där vi skulle segla. Lennart och Ylva-Li i varsin följebåt och ibland några optimister på släp. Men för det mesta seglade alla ut jollarna själva. Vilket inte alltid var helt lätt, särskilt inte med kryss mellan y-bommarna med de stora båtarna.

Lennart lade alltid någon form av bana med bojar och vi hade gått igenom hur vi skulle segla runt bojarna och från vilket håll vi skulle runda. Till en början blev det en halvvindsbana som vi seglade i runt i åtta med rundning mot vinden för att undvika jippar.

Så småningom lade Lennart till en kryssboj där även läns med jipp ingick. Vissa dagar blåste det ganska bra. Modiga seglare kämpade på. Och bara ett par kappsejsningar på hela veckan, förutom Theo och Jonathan som ville testa att  kappsejsa med flit. Det var nästan lika svårt att välta omkull optimisten som det sedan var att ösa den och kunna segla igen.
Ibland belv det tajt. Särskilt när vi seglade innanför fyra bojar som inte låg allt för långt ifrån varandra.

När vi sedan släppte en badboll att jaga och försöka fånga innanför  ” fyrkanten” – ja, då kunde det bli rikitgt tajt och inte helt klart vem som skulle väja för vem. Först på bollen blev viktigast.
Efter segling blev det nästan alltid bad. Med eller utan våtdräkt. Lennart fick finna sig i att bli islängd nästan dagligen. I alla  fall när Dag fick bestämma.
Sedan var det gott med en macka och lite ”after sail” som Ylva-Li förberett i husvagnen.

Ibland hann vi med att prova segla radiostyrda segelbåtar.

Lägret slutade med diplomutdelning och alla hade med råge uppnått målet att själva kunna segla från en punkt till annan.
Grupp två hann också med att få segla på stora fjärden tillsammans med Lennart i en Laser och sedan välta Lasern och bada runt skrovet inne i viken. Tyvärr har vi inte bilder på allt roligt under veckan. Men lite fastnade  på bild i alla fall.

Signerat: Lennart Gustafsson och Ylva-Li Gustafsson

Kräftköret 2010 The Movie

Vi gjorde en påkostad film om vårat klubbmästerskap Kräftköret.

OBK testar Utö, Finska Utö

I OBK's artikelserie om coola fyrar är turen nu kommen till Utö som skiljer sej rätt mycket från vår svenka namne. Finska Utö ligger verkligen långt ute. I vattnen runt om har många fartyg förlist, bland de mer kända är Victory Park och Estonia. Utö saknar helt och hållet träd. Vegetationen är begränsad till buskar och gräs. Precis som vi i Skansundet har man på Utö rikligt med huggorm. En riktig utöbo går omkring i gummistövlar.

Fyren på Utö påminner en hel del om vårt Landsort. Bägge fyrarna är målade i rött och vitt, signalen för lots. Båda har dessutom ett helt underbart ljus. Inga lysdioder utan riktiga gammeldags linser. Utös lins är från 1906 och ljusstrålen som sveper längs horizonten är omkring 3 meter i diameter. Så ska det vara. Förr kunde man sin sak. Tänk er en fyrmekanism som varit i drift i 104 år!

Våningen under lanterninen och linsen ligger kyrkan. Alldeles under den livräddande och vägledande ljuskäglan högt uppe i fyren. Det är häftigt. Kan knappt tänka mej en bättre plats för en kyrka. Så stor är den ju inte men rätt många vigslar blir det varje år.

Som mest har man hafta några hundra bofasta. Numera är det färre men alla är välkomna som hyresgäster och gamla militära lägenheter finns det gott om.

Bra bryggplatser finns det  gott om och väl skyddad från väder och vind ligger man säkert sida vid sida med lotsbåtarna på "bron" som byggdes av ryssarna. Utö är idag en blandning av riktigt finskt och härligt finlandsvenskat.

Utö är en verkligen en höjdare men det är en bit att åka. Har man vägarna förbi ska man absolut stannna till. /Ruda

Rogers Bar & Farsans Restaurang 2010

21 båtar och ca 60 personer besökte detta i alla avseenden lyckade arrangemang. Det som mötte gästerna när de anlände ön var nog lite mer än vad de hade räknat med. Storstugan var ombyggd till femstjärning restaurang. Riktig kock, inlånad från Kusens Gästis i Järvsö, stod i köket och lagade gormet mat. Det gamla fina porslinet från Oaxens bruk användes på vita linne dukar. Hovmästaren tog imot, tids och bordsplacerade gästerna till dagen tre rätter menu. Björnö taxi tjänstgjorde med "Ibrahim" vid rodret. Intressant var att Ylva och Lennart utnyttjade denna service och kom riktigt finklädda.

Trenden höll i sig och gästerna gick och bytte om innan middagen. Tyvärr tog de 50 portioner som det var räknat till slut och några eftersläntare blev tyvärr utan mat. Tack och lov hade de ingen aning om att det skulle bli gormet restaurang så det var nog inte hela världen.

Lagom fnittriga av allt vin som ingick i måltiden så drog baren i gång. Rogers numera rullande bar dukades upp på bryggan. Klockan 21.00 rullade baren upp till storstugan som då hade ändrat skepnad till Oaxens Rockklubb. I exakt samma ögonblick som spelningen skulle starta gick förstärkaren sönder. Efter diverse meck och diskuterande blev det till sist en akustisk konsert. Sen rullade det på med bar och rockmusik tills solen gick upp.

Några anekdoter..............

-Det går inte att sänka en förstärkare, den är gjord av trä och flyter. (Mikael Eriksson efter hans besvikelse över att ha tappat "det perfekta soundet")

-Jag valde bort Kungen för Rogers Bar (Mikael Rude efter att ha nobbat prisutdelning i Gotland Runt där han deltagit i den båt som kom total tvåa)

Sammanfattningsvis kan man säga att allting gick åt, vädret var på topp, alla var glada, de gästande båtar som råkade komma var oerhört lyckliga, det kan helt enkelt inte bli bättre. Och alla ni som var där kommer ihåg vad jag sa. "One´s a lifetime". Nu hittar vi på nya saker och låter Rogers Bar och Farsans restaurang vila i våra minnen.  //Hamnfogden

Ensamsegling till Gotska Sandön.

Det är den 5:e Juli, en måndagskväll. Jag lämnar hemmahamnen i skanssundet. med destination Norrviken på Fifång för att där vänta in morgonen och sedan ta språnget över till Gotska Sandön. Väderrapporterna hade talat om 4-7 m/s västligt vilket skulle innebära en läns/slör hela överseglingen. Jag lägger mig för svaj, det är väl lika bra att vänja sig...

Vid 9-tiden på tisdagsmorgonen ger jag mig iväg över havet i den utlovade länsvinden som emellertid har tendens till starkare medelvind än 7 meter.

Min nya förstestyrman Radde sköter sig fint trots att vinden ökar och jag får en hel del kraftiga pendlingar under länsen. Jag seglar med storen och en spirad Genua 2. Ganska precis mitt ute på havet möter jag en segelbåt som passerar hundratalet meter akter om mig.

Mot slutet blir det alltmer påfrestande med jobbig sjö och starkare vindar. Jag rullar in Genuan och tar över rodret då autopiloten är lite väl nära jippen vid ett par tre tilfällen. En mer ingående och färgad beskrivning av denna del av resan finns här.

Min jolle som är döpt till just Jolle är uppblåsbar och var under överseglingen stuvad i en av stickkojerna. Jag börjar Onsdagen med att pumpa upp och sjösätta Jolle för att kunna ro in till land. Man ligger för svaj på läsidan av ön ca 150 meter ut från strandkanten pga att det är väldigt långgrunt. Det skulle vara fullt möjligt att gå in ett 50-tal meter till men man måste ha marginalerna på sin sida om vinden plötsligt skulle vrida in mot land.

Man har hela tiden en del vind på sig som blåser över ön och en hel del sjö som gått runt ön. Det permanenta gungandet påminner om vågorna från fraktfartygen när man ligger någonstans i Himmerfjärden i närheten av farleden. I jämförelse mot slutet av länsen under tisdagen är det ändå en lättnad och känns relativt tryggt.

Man använder motorn för att köra fast ankaret i sanden och känner när det har grävt ner sig ordentligt, det tar helt enkelt stopp. Min båt vill helst ligga med aktern mot vinden för att inte ständigt kryssa i vinden och rycka loss ankaret. Detta är pga den extrema IOR-formen i kombination med en låg överbyggnad och att aktern är lägre än fören.

Väl iland möts jag av en ö som närmast kan jämföras med en söderhavshö i synnerhet i det väder jag får avnjuta både onsdag och torsdag.

Jag har spenderat ett antal somrar under min barndom i Danmark och jag får en hel del associationer till den vegetation som bitvis finns på Själlands nordsida och Jyllands västkust.

Under förberedelserna för återfärden skall jag fylla på min dieseltank när jag upptäcker att jag har glömt att fylla på mina två reservdunkar med diesel. Jag hade gått en del för motor under midsommar och ut till Fifång i början av veckan och känner mig inte trygg med att gå tillbaka med mindre än full tank. Min autopilot och mina lanternor suger en del ström så jag vill ha möjligheten att underhållsladda med motorgång ungefär var tredje timme under överseglingar.

Jag hittar en barnfamilj på stranden som seglat från SBK i sin Arcona och de går med på ett byte. De har börjat tömma sina matreserver men vill väldigt gärna stanna ett par dagar till då vi har varmt soligt väder. Jag har väldigt mycket mat med mig och problemet med min dieselbrist var löst.

Då jag är engagerad som spelman på Rogers bar (eller kanske mer passande Rogers Sjöslag) är jag tvungen att vara tillbaka på Björnö senast Lördag. Helst en dag tidigare för att kunna deltaga i förberedelserna.Jag har följt väderrapporterna och vinden skall vrida från väst-nordväst till mellan sydväst och syd under Torsdagskvällen.

Klockan 16:00 på Torsdagseftermiddagen upplever jag att vinden har vridit mot sydväst och jag bestämmer mig för att gå över.

Jag går för motor ett antal timmar för att ladda batterierna och vänta/hoppas på att vinden vrider tillräckligt mot väst-sydväst för att jag skall kunna börja segla på en rak rutt mot Landsort. Jag har storseglet hissat för att dämpa rullningarna och få en mer behaglig resa.

Ungefär 10-15 distans ut från Gotska bestämmer jag mig för att börja segla. Jag stänger av motorn och rullar ut min Genua 2. Medelvinden var nu 8-9 sekundmeter med relativt grov motsjö, det är sen kväll.....

Genuan dimper delvis ner på fördäcket och i sjön. Mitt fockfall har gått av......... Ok, jag har spinnakerfallet tänker jag direkt. Autopiloten kopplas in och jag springer fram på fördäck. Linnea kryssar för bara storen i ca 4-knop ganska högt upp i vind. Byarna som jag uppskattar till en bit över 10 sliter i det hängande förseglet. Vågorna slår över fördäcket och det blir blött, tur att det varmt i vattnet tänker jag efter första översköljningen.Jag blir förvånad över hur lätt det går att få upp Genuan ur vattnet och korva ihop den längs mantågsnätet.

Jag springer ner under däck och tar fram min hårdvindsfock. Jag börjar inse vad som skulle hända om jag faller i vattnet ensam ute på havet och börjar springa fram inne i båten istället och ta mig upp på däcket genom fördäcksluckan. Jag har inte ramlat av en båt sedan jag var tre år gammal men tänker att folk har satt "runner runners" på mig vid ett antal tillfällen (pokerterm för något med väldigt höga odds som ändå händer ibland). Jag håller en låg tyngdpunkt och börjar mata in hårdvindsfocken i rullskenan.

I detta läge börjar jag inse mitt dilemma. jag måste manuellt mata in focken centimeter för centimeter samtidigt som hård vind sliter i seglet. Mina fall är dragna till rufftaket. Så fort jag springer tillbaka för att hissa ramlar seglet ner eller skär ur skåran i profilen....Jag sätter mig ner i sittbrunnen och funderar, sjösjukan och apatin håller på att slå in.

Jag motiverar mig med att jag lika gärna kan pula med det här ute på havet som att sitta i något oengagerat möte på jobbet eller plocka ur diskmaskinen hemma och får åter motivation, det här är i alla fall ett äventyr.Jag konstaterar att jag på något sätt måste dra fram spinnakerfallet till fören på båten så att jag kan mata centimeter för centimeter och hissa samtidigt. Jag testar att dra fallet runt en av vinscharna och fram längs med sidan av däcket. Spinnakerfallet fastnar i något i sittbrunnen. Jag springer tillbaka, gör om och testar igen. Det fastnar. Efter 4-5 försök lyckas jag dra via en vinsch och aktre samt midskepps gajblock.

Dragningen gör att det är ett hårt motstånd varje drag och repet skär in i handen.Efter kanske en och en halvtimmes slit fladdrar åter ett försegel i vinden hyffsat väl hissat i spinnakerfallet. Jag fixar med skotlinorna trimmar in seglen och ställer in autopiloten igen. Nu är jag riktigt trött, jag konstaterar att jag måste ha ordning och reda i sittbrunnen igen och ta mig ur de blöta kläderna. Jag byter om och lägger mig för att vila midskepps i en lovartskoj för att hjälpa Linnea hålla fart. Jag pustar ut..

Resten av seglingen blir förhållandevis odramatisk förutom att vinden vrider upp mot väst igen och avtar, jag får gå för motor. När jag vid 7-tiden på morgonen är i höjd med Fifång spricker molntäcket upp och solen är varm och skön. Jag har plötsligt en halvvind på 4 meter och tänker hur skönt det är att segla inomskärs där vattnet inte rör på sig och vindarna är sälla..

Klockan 8 på Fredagsmorgonen kommer jag fram till vår klubbholme Björnö. Två klubbkamrater ligger på bryggan och jag väljer att segla in till kajen för att inte väcka någon...

Midsommar 2010

Årets upplaga av midsommar på Björnö blev totalt sett en mycket varm helg. Frånsett några stänk på midsommardagen så var det strålende sol och bad som gällde. Totalt var det 16 båtar och ca 50 personer som deltog. Traditionellt  midsommar dans med dragspel inledde på förmiddagen. Gemensam lunch med mycket sång, följt av femkamp, med för året nya grenar. Golf, bollistång, sockerbitsspottning, luftgevär och freesbeeburkkastning. Joel och Catherine Jynke totalvann femkampen. Gubben och gumman, det pris som bara medlemmspar kan vinna och som är ett vandringspris, vanns av Ylva Li och Lennart Gustavsson. Barntävlingen vanns av Dimon (=Dennis & Simon). Gemensam middag med musik från Oaxens Rockklubb, som visade att de även klarar av Evert Taube. Efter middagen flyttade Rockklubben upp i storstugan och gjorde själ för namnet. Ingen kommer ihåg vad klockan var när vi slutade, men det var en vacker soluppgång. På midsommar dagen var det tipspromenad. Mycket kluriga frågor med midsommar anknytning. Eva och Tommy Jensen vann på 12/13 poäng och fick korgen, som innehöll mat för resten av sommaren. Barn tävlingen vanns av Dimon (=Dennis & Simon).   En mycket lyckad midsommar !! // Hamnfogden