Reportage

Reportage

Snobbrandsprojektet

Den gode Henric "Tweed" Endoff har gjort ett fantastiskt reportage om att måla snobbränder på sin Scanmar 33.

Snobbrandsprojektbild.jpg

Dokument
Download this file (Snobbrandsprojektet (1).pdf)Snobbrandsprojektet (1).pdf[ ]600 kB

The new wooden boat

Har här publicerat Werners mail i webformat:

I'm just sending a few pictures - may be you like them;-)

You certainly have seen many pictures like this, but for me it's completely new...

here is the fabulous pickup camper from Tischer, which I can unload and drive solo with the pickup:

Wood1

Besides you can see the paddling boat, which we used early in the morning when the sea is like a mirror;-)

Next is south of Skanssundet close to the sea - a very nice small natural harbour (only 2 boats) - was my first night with "Elisa" (my daughter uses this abbreviation;-):

Wood2

next day of my first trip: another extremely nice mooring place:

Wood3

And after one day of extremely strong winds, where nobody left the bay, a quiet and qualm evening concluded the day:

Wood4

finally you can see part of the route -the yellow trace - I made in 3 days (unfortunately I didn't have more time) - next time the tour will go out further to places you mentioned:

Wood5

If there is a kind of news section of OBK website, the pictures may be used to make a statement of the 'new wooden boat in the club';-)

greetings

Werner

OBK:are i Gotland Runt

Här finns en site med Gotland Runt bloggar där OBK:are deltaget. 2011 gick det riktigt bra !!GR priserhttps://obkareigotlandrunt.wordpress.com/

Hasse & Merike

Inför deras resa till Haparanda ToR skapades en egen blogg. Du kan följa med på deras äventyr på bloggen Hasse&Merike. Merike har lovat att uppdatera varje dag.

En Gotland Runt satsning som gick hem.

lonely
Segling i blodet

När jag skulle lämna träbåtsträsket som jag är uppväxt i och välja en plastbåt var seglingsegenskaperna nummer 1.
När man har spenderat halva sin uppväxt i förpiken på en mälar 25:a är allt gigantiskt i jämförelse. Jag ville även ha en båt som är lätthanterad för en person då varken mina bekanta eller min sambo hade någon som helst koppling till eller erfarenhet av segling. Själv hade jag gjort ett uppehåll i båtlivet under större delen av 20-årsåldern då karriär och en flytt till en gård i södra Dalarna gjort det problematiskt att komma ut på sjön.Men seglingsintresset sitter i blodet och i min familj startade det med min farfars segelkanot för säkert snart 100-år sedan. I slutet av 20-årsåldern kom jag igång igen med segling på min fars Östersjö 25:a som räddats från "ruttna raden" på Vikingarnas segelsällskap.

Till min förtjusning sitter seglingskänslan kvar och jämt när jag seglar på kryssen hör jag min fars något irriterade stämma: "- Nu kommer en körare, ta höjd, ta höjd. Man skall alltid ha höjd på konkurrenterna, alltid."
Jag tycker själv att jag är en riktigt vass uppvindsseglare men vet med mig att jag inte är lika duktig på undanvind, när min idé om Gotland Runt föddes för ett par år sedan var nummer 1 att få med en erfaren seglare som kunde komplettera mig på länsen.

Det blev en Accent

Ok, men båtvalet då? Jag gav mig själv en budget på max ett par hundra tusen och följande båtar var i mitt blickfång:

Shipman 28
Scampi
Ballad
Lady Helmsman - då en bit utöver min budget men en drömbåt ur ett skärgårdskryssarperspektiv.
Omega 28.

Valet föll på an Albin Accent som enligt många seglingsrävars utsagor var en riktigt vass båt på kryss ("- Nu kommer en körare, ta höjd, ta höjd, ekar i min skalle). Dessutom upplevde jag den som gigantisk inuti i mina skärgårdskryssarögon. Jag gillade även det längsgående köket.

Långfärdsresan som inte blev av

Min ursprungstanke var att köpa en större båt och dra iväg långt bort från allt men tidsaspekten på ett sådant projekt i kombination med att jag fick hjärtproblem 2006 (som 29 åring) gjorde att jag inte riktigt kände att tiden var på min sida. För de som undrar är jag friskförklarad efter ett par utredningar,  jag höll helt enkelt på att stressa ihjäl mig.

Att uppleva Linnea

Mitt seglingsliv återstartades med kortare och längre turer i Östersjön. Samtidigt har jag varit jagad av en tävlingsdemon hela mitt liv som säkerligen kan förklaras av min uppväxt men detta är en diskussion för ett annat forum. Mitt starkaste minne av en kappsegling från barnsben var en kappsegling på någon form av mälarbåt där jag kommer ihåg att vi blev diskade pga att vi var för många på båten. Jag kommer även ihåg att det var en lättvindstävling och förstår fortfarande inte riktigt om det var mitt fel eller inte att vi förlorade, trots att vi kom typ sist, innan vi diskades..

När jag började segla Linnea och mätte mig med andra båtar tävlingsmänniska som jag är började jag få en känsla för att hon var snabb, riktigt snabb i förhållande till sitt lystal som framför allt är så lågt pga den begränsade vattenlinjen på 6,4 meter. Jag började fundera på att kappsegla igen.

Projektet Gotland Runt

Lennart Gustavsson är seglingsmentorn på klubben. Jag ville ha med honom på en havskappsegling, landsort race för att senare sikta på Gotland Runt. Han fick mig på fötter igen avseende spinnakersegling då jag inte hade hissat en på 20+ år. Min vän Mikael Jakobsson som för ett par år sedan började bli intresserad av segling och följt med mig till Landsort på en "Sälja in segling seglingstur" (jag har gjort ett par som bland annat resulterat i båtköp) är en tävlingsmänniska som sysslat med bilracing. Han var mycket sugen på kappsegling och började bearbeta Lennart för att få med honom på en satsning.

Mentor som han är tyckte nog Lennart att han lämnat tävlingslivet bakom sig eller så trodde han helt enkelt inte på projektet vilket var förståeligt, det gjorde ingen annan heller. Det var först när Mikael Ruda dök upp som kandidat och visade seriöst intresse hösten 2010 som satsningen tog fart.

Teamet

Mikael Ruda numera GR vinnare i sitt 7:e Gotland runt, alltid i topp på klubbseglingarna, en ödmjuk ledartyp som man bara vill följa hade "signat på" Linnea. YES! Mikael Jakobsson var given som nyckelperson, en intelligent tävlingsmänniska som även förstår sig på andra tävlingsmänniskor, han har även varit drivande i denna satsning från början. Christofer "Buffy" Andersson seglade för första gången med mig på Landsort race 2010 men visade på talang som seglare och what the heck, ingen tror på varken teamet eller båten utom jag så vi lär inte få med några fler meriterade seglare och det viktigaste på en relativt liten båt är ändå att teamet trivs. Micke j, Micke R och Buffy trivdes med varandra.

Förutsättningen

En förutsättning för att ställa upp i Gotland runt (ÅF Offshore race) var att man just får ställa upp. Nedre lysgränsen för SRS klassen var satt till 1.07. Mitt uppdrag var att få Fredrik Feldreich att sänka gränsen eller ge Linnea dispens. Efter ett par artiga mail och införsäljningen av att detta skulle kunna bredda tävlingen (tydligen diskuterades vår båt på ett par möten på KSSS) sattes nedre gränsen för ÅF Offshore race till 1.04, Linneas SRS. I sammanhanget kan nämnas att lysgränsen höjdes sist en Accent ställt upp som tog alldeles för lång tid på sig att gå i mål, detta kanske var ett sammanträffande.....

Satsningen

Jag ville att båten skulle ha alla förutsättningar när startsignalen gick. Detta innebar nya segel. Jag skrev uttryckligen i mitt mail till Hans Strömvall : The best that money can buy. När jag sedan fick offerten frågade jag igen, är detta det bästa du kan få ihop. Svaret var ja och beställningen ett faktum.

Sedan började slipsessionerna som var ett jättearbete som utfördes mest av Micke R. Micke J samt Buffy. Båten Epoxybehandlades och slipningen av båtfärgen gick ner till 1000 papper, när hon väl låg i vattnet inan tävlingen slipades hon med 1200 papper. Jag var med första sessionen och ett par till men....

Att bo i Dalarna men segla i Skanssundet, en investering i blod, svett och tårar.

Ryggont! Är vad jag fick tidigt i vår. Jag vet inte om jag gjorde illa mig i samband med första slipsessionen eller om jag sysslade med något hemma på gården. Det är värst när jag åker bil. Under ett par veckor under våren satt jag i bilen i ungefär 40 timmar för resor till och från Stockholm för arbete samt arbete med Linnea. Det är plågsamt. Som att ha en kniv i ryggen ungefär. Jag har pendlat till båten sedan 2006 men denna vår tog energin slut. Dessutom kostar det en hel del, ca 500kr /resa tur och retur. Under de år som gått med båten i stockholm har jag gjort ca 150 -200 stycken. Resan tar ungefär 6 timmar tur och retur då man måste stanna för något att äta på vägen.

Drivkraften?

- Den där kan du inte segla Landsort race med, då sjunker båtdjäveln!
Är bara en av kommentarerna jag fått....

Ensamheten.

Dessutom har en individ under en diskussion huruvida min ankarlina var spänd eller inte skakat runt min båt genom att slita i ett sidovant, det var sen kväll och i båten låg min sambo med min 2-månader gamla son, efter denna incident var seglingsintresset mitt allena och föraktet för ....... uttalat.

Ett projekt som alla andra

Jag har sedan ett tiotal år tillbaka arbetat som projektledare inom IT-branschen. Jag har drivit många projekt, små som stora och jag har alltid levererat. Seglingen har varit en ventil för mig där projektet mer handlar om att äta och sova när man är på sjön än hur man löser uppgiften få andra kan lösa, som min verklighet oftast är i mitt yrkesliv.

Under våren antog Gotland Runt satsningen ett projekt som alla andra i min värld dvs svårt men aldrig omöjligt. Ta en båt ingen tror på, offra en hel del kapital, få ihop ett team, få KSSS att sänka SRS-kravet, etablera teamkänsla (genom att få teamet att enas i sin syn på mig i värsta fall), tom etablera litteraturlistor för de i teamet som inte seglat så mycket, ta fram VMG tabeller etc etc här någonstans övergick min hobby till att bli ett arbete, jag känner igen syndromet, jag har gjort det förut, det är så jag blev IT-konsult....

Med denna uppoffring blev det lite tungt för mig att i en bilaga till veckans affärer läsa: Som han själv uttrycker det: "En liten Gotland Runt satsning", hela artikeln fokuserade på hur enkelt och billigt det är att ställa upp i Gotland Runt, till och med apan från Dalarna kan ställa upp med sina killkompisar. Jag satt och körde bil när jag läste artikeln från en inscanning skickad på MMS, jag var på väg hem från Stockholm och den bilresan gjorde det lite extra ont i ryggen.

En havererad vänskap

Artikeln tog hårt på mig och även en av min teamkamrater fast av en annan anledning. Han var skitsur antagligen för att varken teamets eller hans namn nämnts i artikeln. Jag hade berättat för journalisten att vi i teamet var fyra personer varav 3 från styrelsen i Oaxens BK, hette Team OBK och att alla personer var med av en anledning pga deras bakgrund. Att överhuvudtaget nämna ordet team i artikeln hade antagligen gett den en proffsig karaktär, dessutom hade vi tagit in en fotograf (Per Bollvik) för att ge journalisten ett bra bildmaterial, bilden jag föreslog valdes givetvis inte, man tog en bild som helt enkelt såg lite mer "kom och hjälp mig" ut.

När jag pratade med min teamkamrat att musten gick ur mig efter denna artikel fick jag de uppmuntrande orden: -Ställer du in racet sänker jag båtdjäveln, och den vänskapen var kaputt. Samtidigt visste jag då att han var rätt person på rätt plats, han skulle göra allt för att vinna racet!

Att välja

Min svärmor Nina som faktiskt varit på dejtingscenen de senaste åren har nämnt något som satt sina spår hos mig. Det är väldigt mycket herrar i medelåldern med seglingsintresse som söker en partner, jag kan räkna, ganska bra faktiskt. Jag har aldrig ställts inför ett ultimatum av min förstående, tålmodiga och alltid 100% supportande sambo sedan snart 14 år tillbaka men jag har under våren förstått åt vilket håll jag är på väg i mitt liv.

En GR plakett upphängd på väggen i en ensam 1:a i någon mellansvensk stad nära en hamn...

Mitt Team

Av flera anledningar: psykiska, fysiska samt familjemässiga fanns det inte utrymme för mig att ta en av de få semesterveckor jag har från mitt ansvarstyngda jobb till en slitsam kappsegling.

Jag hade gett teamet alla förutsättningar jag kunde för att de skulle kunna göra ett bra jobb, precis som i mitt yrkesliv... Innan Linneas avfärd till Sandhamn körde jag fram och tillbaka till skanssundet för att lämna av seglarsäckarna och matkåsorna jag köpt till teamet och lite annan utrustning, 6 timmar av skärande smärta i ryggen.

Det såg ut att bli en lättvindstävling med väldigt lite kryss, jag behövs inte, jag vill inte, jag KAN inte. Jag kunde tryggt släppa rodret till Mikael Ruda som med sin erfarenhet och ödmjukhet inför uppgiften garanterat skulle göra sitt bästa.

Resultatet

Vinst!

Teamet skötte sig perfekt. Linnea seglar som ett spjut precis som jag vetat hela tiden. Det enda som förvånade mig var att hon kunde hävda sig så bra på undanvind, men själv har jag ju aldrig varit speciellt bra på undanvid, det kanske har med det att göra.

Och min roll i det hela? Vissa kan hävda att den varit minimal, några gör det redan, tom någon i teamet eftersom jag inte var med på båten. Men detta projekt har varit 3 år "in the making" och en duktig projektledare ser till att teamet har de förutsättningar som behövs för att de skall göra ett så bra jobb som möjligt. Dessutom har jag sammantaget spenderat ungefär en normalsvensk årslön på projektet.

Teamet gjorde ett perfekt race. 3 personer kämpade igenom ett skiftarbete på 80-timmar i havssjö. Kudos!

Framtiden

Linnea är nu såld, för en spottstyver pga marknaden. Jag har hela tiden vetat att detta var en satsning jag inte får tillbaka några pengar på men den var tvungen att göras. Jag är trött på allt spott och spe, spiken i kistan var när någon person från självaste Accentförbundet påpekade att det är ganska lätt för en långsam båt att vinna när alla båtar ligger stilla i ett dygn pga lystalet, jag skrev något syrligt tillbaka och fick ett svar jag tog bort innan jag hann läsa det.

Nu skall jag lära min Marie och lilla Thor att segla hemma i dalarna, vi bor faktiskt bara 75 meter från en ganska stor sjö, man kanske skulle starta en seglarskola.....

Var det värt det?

Nej!
Vet inte!
Kanske!

/Mikael Eriksson, Stora Tolvsbo. Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Om man skulle ta och sy sig en...en...en strumpa!

Eller, egentligen skulle rubriken lika gärna kunna ha varit ’vilken nytta kan man ha av mastkranen i mars månad?’

 

Skeppar’ns  grundprincip är glasklar; alla projekt försigås av observationer, missöden eller viljan till att förbättra något som bara är halvbra.

 

Detta projekt var inte annorlunda. Det började med en ’aha’-upplevelse sommaren 2009 då en seglarkompis ur båtens innersta fiskade upp en lång, vit korv med en plastring i vardera ändan. Han påstod att prylen utgjorde skillnaden mellan en vansklig sättning av gennakern med minst en man (utöver rorsman) involverad, och att endast rorsman i även ganska hårda vindförhållande komfortabelt både sätter och tar ned seglet utan att lämna sittbrunnen. Hur kan detta vara möjligt, frågade sig Skeppar’n?

 

Fram åkte mobilkameran, anteckningsblocket och ett måttband. Sedan började operation Kopiera i sann kinesanda. Resultatet blev en taskigt dokumenterad produkt, men en stigande fascination för hur enkelt och brilliant den löste ett problem som inte torde vara bekant för endast Skeppar'n.

 

Det självpåtagna löftet blev att fixa en dylik tingest till nästa säsong, dvs. 2010. Att den kostade 4 200 kr i inköp togs endast som en sporre att tillverka den i egen regi.

 

Men, sedan kom verkligheten och seglingssäsongen 2010 blev som den blev. Dock hade Skeppar’n två erfarenheter från gennakersegling som båda vittnade om hur användbar en strumpa kan vara.

 

Missöde nummer 1 inträffade efter en lång, härlig slör i 6 m/s en varm söndagseftermiddag. Strax innan sommarhamnen var det dags att ta ned gennakern och unge herr’n i huset trodde för mycket om sin gymförstärkta handstyrkas förmåga att hålla ett 8 mm skot i handen som belastades av 54 m2 väv som stod styvt i den friska vinden. Resultatet blev rejäla köttsår i handen när skotet på en mikrosekund skavde av skinnet. Inte bra!

 

Missöde nummer 2 inträffade strax därefter. Under en munter segling med vänner från studieåren så drabbades Skeppar’n av hjärnsläpp och gav efter för grupptrycket. Önskemålet var att få se ett färggrant segel inrama den hemvändande seglatsen till sommarhamnen. Att det var byigt och som lägst blåste 10 m/s och besättningen var merendels oerfaren, ja dessa alarmerande fakta lades åt sidan. Istället åkte segelsäcken med gennakern fram, skot och halshornslinor drogs och seglet sattes.

 

15 sekunder senare hade följande inträffat; blodiga händer, jack i smalbenet, en smäll i ansiktet, flera hål i sittbrunnsvindskyddet (som var nysytt för säsongen), hål i segelsäck, bortslitet mastfäste för kicktaljan, och, skörad gennaker! Samt storögda vänner som rättmätigt frågade sig; vad hände? Bara gennakern kostade 1 500 kr att reparera, pengar som hade kunnat användas till en strumpa.

 

Nu fann Skepparn’ äntligen motivationen och angelägenheten att ta i tu med projektet ’Sy en strumpa’. Samtidigt hoppades han att det inte skulle gå som i den gamla sagan; ’det bidde en tummetott’.

 

Det besvärligaste var att hitta en pryl som skulle passa till den nedre ringen. Efter en grundlig inventering av Södertäljes samtliga större försäljningsställen befanns en 23 liters plasttunna av fabrikatet Curver på K-Rauta vara den lämpligaste kandidaten. Den övre plastringen var en enkel match – en ändpropp till ett 110 mm. avloppsrör var exakt vad som behövdes. Resterande hardware inhandlades utan komplikation hos hovleverantören, dvs. Biltema.

IMG_0212 IMG_0213

 Detta var vad som behövdes; tunna, toppände, block, brickor, gängstång, muttrar, schackel, karbinhakar, vajer, vajerlås, skotlås, nitar, 13 m väv, en bit galon samt två 'flärpar'

 

Återstod endast att fixa tyget. Själva strumptyget måste vara starkt, lätt, kunna ’knycklas’ ihop till ’ingen volym alls’ samt inte suga åt sig fukt. Efter ca. fem samtal (då priset sjönk från 150 kr/lpm till 48 kr/lpm) landade Skeppar’n hos Royal Marin i Västervik (som är de som är störst på segelstrumpor i Sverige). Efter ett mycket trevlig bemötande, ämabla priser och utförliga svar på ställda frågor så satsades en tusenlapp på 13 m. tyg, två ’flärpar’ för att kunna göra fast skothornen samt 44 m lättvindsskot. Paketet kom dagen efter – heder åt en sådan serviceminded leverantör! För att förstärka infästningen av tyget i plastringarna inskaffades dessutom en bit galontyg.

 

Nu började det riktigt roliga. Först skars tunnan til, delarna popnitades och linförare samt öljetter monterades. Hål för gängstång samt schackel togs upp i toppringen. Kaus monterades i vajern.

 IMG_0240IMG_0220

Nedre ringen med linförare och                             Toppringen med 30 cm vajer och ett block för öljetterade hål för manövertampen                        manövertampen som sitter mellan ett schackel
                                                                                       och runt en gängstång

 

Sedan åkte svärmors gamla, hederliga, outslitliga, starka och helt suveräna Husqvarna från tidigt 70-tal fram. Den har sett fler festblåsor växa fram under dess nåls outtröttliga juckande upp och ned än de flesta symaskiner. Och nu skulle den alltså producera en strumpa. Först förstärktes kanterna med galon, därefter syddes de två långsidorna så att tyget blev till en lång cylinder. Att få till denna söm så den blev stark krävde ett visst tålamod. Tänk dig att sy en extrasöm längs med ett byxben, så förstår du principen. Bara det att detta ’byxben’ var 11,88 meter långt! Husqvarnan fixade dock det hela.

IMG_0243IMG_0245

Galonförstärkning                                                        Tro't eller ej, men till höger om nålen finns

                                                                                          11,88 m väv

 

Hade strumpan sytts med perfekt passform runt plastringarna? Gissa! Med ett belåtet leende kunde Skeppar’n popnita den på plats.

IMG_0247

Som en hand i en handske - nu skall galonen popnitas fast i plastringarna

 

Finalen på tillverkningen var att dra manövertampen samt kroka fast spinnakerns fallhorn i vajern. Därefter kunde den nedre plastringen provdras upp och ned längs seglet. Perfekt!

 

Men skulle det fungera i praktiken?

 

Likt en ordinär tonåring som drivs av ’instant feed-back-principen’ och där ’i morgon’ upplevs som ’aldrig’, så behövde Skeppar’n få svar på denna fråga nu. Och det är här mastkranen kommer in i bilden!

 

Tisdag 1 mars bjöd på -2 C och 3 m/s sydlig vind. Som gjort för att testa en strumpa. Upp åkte strumpan, skothornen gjordes fast i bryggan med några meter tamp och manövertampen tog den nedre plastringen till fallhornet på nolltid – samtidigt som spinnakern successivt fylldes med vind. Snyggt, prydligt, enkelt – precis som utlovat.

IMG_0256IMG_0249

Snyggt och prydligt ligger topp-                 Skothornen fästes med tamp  provisoriskt i bryggan

ringen i segelsäcken och väntar

på att krokas i fallet

 

IMG_0252IMG_0254

Titta - den flyger!                                                 Närbild på 11,88 m. väv som är upptryckt

                                                                               av den undre ringen ovan fallhornet

 

Men hur skulle det fungera att med plastringens nedåtgående rörelse gradvis ta ’livet’ ur spinnakern? Det gick alldeles utmärkt, även om det krävdes ett mycket bestämt drag i manövertampen.

 

IMG_0251IMG_0250IMG_0248

Enkelt som en plätt; dra i tampen och förpassa spinnakern in i strumpan. Sedan är den både 'ofarlig' och färdigpackad för segelsäcken. Kan inte bli enklare. Ett enmansjobb från sittbrunnen!

 

Så, hur summeras då detta projekt? Prylmässigt behövs en borrmaskin, popnittång, öljettång samt en symaskin – svårare än så är det inte.

 

Men inte gör man det för att tjäna grova pengar – och inte för att tjäna tid heller. Skeppar’n tillbringade minst en dag att fundera på lösningar och jaga material. Inköpt material gick på ganska exakt 2 000 kr. En ny strumpa kan måttbeställas från Royal Marin för deras nya, reducerade pris om 280 kr/m (dvs. 3 300 kr för en Scanmar 33) och då får man en oval nedre ring (seglet har ju en oval profil om man ser det rakt ovanifrån) som är gjord i tjockare plast än Curvers tunna.

 

Men, man missar glädjen att ha skapat något med egna händer – och värdet på det går inte att kvantifiera!

Novemberkåsan 2010

Årets kåsa gick i "Chris Rayans" fotspår. Ni vet han på Discovery som överlever i extrema miljöer. Dagen började med att förtrupperna träffades vid Lövhagen 06.30, för att transportera ut materiel och värma storstugan. Självklart ville motorn inte starta, trots att den kom direkt från varmgaraget. De små kineserna gillar inte 13 minusgrader. Kan ju säga att läget kändes bistert. Vi började diskutera att ro över, då det inte verkade finnas andra alternativ. Då startade motorn. Vi lastade båten full med allt man kan behöva för att övernatta i stuga på en ö i skärgården, mitt i vintern. Bland annat tog vi med oss en kubikmeter torra embalage plankor för att värma skorstenen med, så att stugan inte, som förra året, rökfylldes.

NK_1

Första projektet på ön blev igångsättning av eld och vedhuggning. Fördelen med minusgrader är att det är lätthugget. 08.30 ringer Hasse Trålaren som står redo på Lövhagensbryggan med alla vapen och utrustning för detta. Då händer det igen. Båtmotorn startar inte !!! Ruda ror över, i 7m/s motvind och numera moderata -9 grader. Väl framme vid Lövhagen har övriga deltagare anlänt och diskussioner angående båtmotorn tar vid. Hasse åker iväg för att ordna annan motor. Då startar båtmotorn. Två transporter över sjön och alla 11 är på plats.

 

NK_2

Det är nu det vänder, på Björnö finns uppvärmd (runt 0 grader) storstuga och varm glögg.

NK_3

Gemensam genomgång av vapen och skjutplats och sen igång med lerduveskytte. Nytt för i år var att församlingen kompletterats med en ny skjutledare i form av Peter Goodfellow. Jägare, militär och medlem i Dalarnas Partisanförbund. Alla fick skjuta så mycket hagelbössa de bara orkade. Syftet var att träna sig inför klubbmästerskapet som skulle hållas efter lunch.

NK_4

Klubbmästerskapet körs som en duell. Två skyttar, en duva och övriga avgör vem som träffar. Ibland blir det omskott för att det var lika. Till slut var Christoffer Höglund och Mikael Ericsson kvar i final. Nu kom nerverna in i bilden. Antingen missade båda duvan eller så träffade de samtidigt. Till slut tog Christoffer hem det genom ett tidigt skott på uppgång. Grattis Christoffer till titeln "OBK Klubbmästare i lerduveskytte".

 

NK_5

Nu övergick vi till att skjuta med alla de andra vapnen. Från cal 22 till något som hette Wetherby Magnum och som var så stort att man garanterat skulle bli sjukskriven om man provade att skjuta med det. Då ingen ville bli sjukskriven så fick den bössan ligga. Skjutningen avslutades med en skidskyttetävling, fast utan skidor. Fem skott på mål, alla träff = gå vidare. Flytta målet 10 meter och till slut var Hamnfogden själv vinnare. Nästa år kommer det att finnas skidor på plats.

 

NK_6

 

NK_7

 

NK_9

Då var det äntligen dags för middag nr 1. Chiliconcarne gjord på älg av Peter G. Vi dukade med det fantastiska Oaxen porslinet och avnjöt en delikat måltid. Dags för underhållning av Oaxens Rocklubb och det som vi egentligen kom hit för hade börjat. Att sitta i storstugan, numera uppvärmd till över 20 grader, med en vargavinter utanför dörren känns helt enormt. Mys på hög nivå. Framåt åtta rycket var det dags för middag nr 2, grillat vildsvin från Hasses frys med potatissallad. Nu börjad stämningen bli hög och det var dags för det sista slaget. Radiostyrda stridsvagnar, med ir öga går det att detektera träffar och därför går det att köra tävling även i detta. Mimmi var helt oslagbar och vann denna gren. Därefter följde partisanmusik framförd av Peter. Kvällen avslutades framåt två rycket på riktigt skogshuggar vis med armbrytning.

 

NK_10

Söndag morgon och 30 centimeter ny snö. Båtmotorn startade efter endast 10 minuter och hemtransport påbörjades. Inte helt enkelt med dessa snömängder. Väl över visade sig att vägen ner till Lövhagen inte var plogad. Christoffer fick agera plog med sin 4-hjulsdrift och det gick bra fram till Söräng, där plogvallen satte stopp för all framfart. Tack och lov så kom plogbilen efter en 1/2 timme och räddad upp situationen.

 

NK_11

Som sagt, mycket tuffare än så här blir det inte. Ni lyckliga människor som var med på kåsan 2010 har något att minnas tillbaka till. Tack för att ni ville komma över och leka med mig.

//Hamnfogden

 

 

 

 

När damen fick 'spisen' renoverad

Impulser

Egentligen kom första impulsen redan då damen inskaffades. Hennes gamle älskare sade att hon ”svettades” olja. En halv fingerborg, sisådär, under en dags normalanvändning. Typiskt jäkla försäljarsnack, tänkte Skeppar’n, tillika presumtiv ny älskare till den gamla damen som med sina 3,3 m var betänkligt bred över häcken. Men med längden överstigande 10 m. blev ändå kurvaturen riktigt hyfsad. Inte tusan svettas en motor olja. Självklart är det fråga om läckage någonstans. Det gällde bara att identifiera läckaget och sedan åtgärda det – klart som korvspad. Affären gjordes upp och damen fick i Skeppar’n en ny älskare.

 

Två år senare, och trots många och långa försök att avslöja den felande packningen, var Skeppar’n helt överens med den gamle älskaren; spisen svettades. En halv fingerborg – varken mer eller mindre.

 

Den andra impulsen kom efter en osedvanligt trist period i Skepparn’s liv. Dessutom led båtsäsongen mot torrsättning och vädret slog om till nästan köldgrader så fort att inte ens Långe-Sven hann med att vaxa hela båten. Den planerade insatsen mot damens kölrost fick ställas in. Skeppar’n var deppig. Här behövdes ett terapiprojekt av rang för att skapa lite ljus i tillvaron. Ett sådant där kunskap vinns, tid förbrukas och nytta skapas. Valet blev självklart, spisen skulle ut, svettningen skulle åtgärdas - med eller utan deodorant. Dessutom ansåg förståsigpåare att en ordentlig genomgång av damens oljiga, intima delar borde höja värdet, skapa lugn och ro under många år framöver samt bidra till den där tillfredsställande känslan av full kunskap om hur hon egentligen fungerar.

 

Förberedelser och demontering

Första steget var att lösa problemet med att fiska upp 253 kg. gjutjärn från damens innandöme 4,5 meter upp i luften. Ett samtal till kompisen POP – en redig bondgrabb som bara ser lösningar där andra hänger upp sig på problemen – gav besked om att det fanns möjlighet att prova med traktor + höglyften monterad på ordinarie frontlastare. Med 12 cm. tillgodo lyftes spisen ut på mindre än 15 minuter och transporterades till Skepparn’s källare. Så långt, så väl.

 

Väl där säkerställdes att det fanns nödvändig kunskap tillhands. Skeppar’n är förvisso inte helt borttappad när det gäller mekanik, men så långt som att sova med skiftnyckeln under huvudkudden har han aldrig sträckt sig. Ej heller renoverat en 2-cylindrig MD11D från 1982. Dock kände han sig betydligt karskare till mods med Volvo Pentas verkstadshandbok i hand, samt ännu viktigare, ett OK från Farbror J att ställa sin långa erfarenhet till Skepparn’s obegränsade disposition. Av Farbror J får man lära sig alla dessa fascinerande små detaljer som en skrivbordsslav inte exponeras för i sitt dagliga värv, t.ex. att det krävs minst tre hundradels millimeters slitkant i ett cylinderfoder för att den skall kännas om man med tumnageln drar över den.

IMG_0124_innan  IMG_0166_efter

  Varje renoveringsprojekt av rang borde dokumenteras med en bild ’före’ och en bild ’efter’

Stärkt av obegränsad back-up och tesen att ’det som någon har skruvat ihop måste någon annan kunna skruva isär’, plockade Skeppar’n fram stora verktygssatsen från Biltema inhandlad 1979. Sedan var det bara att börja:

  • Bort med alla påhäng; startmotor, avgaslimpa, generator
  • ’Lyft på locket’; ventilkåpa bort vilket ger access till vipparmsbryggan som demonteras. Detta ger åtkomst till de åtta cylindermuttrarna vilket möjliggör borttagning av toppen. Nu ser man kolvarna.

 IMG_0140

Topparna borta och kameran tittar rakt ned i cylindrarna. Kolvringarna var märkbart trötta, när kolvarna pressades mot kanten av cylindrarna fjädrade de inte automatiskt tillbaka mot centrum. Längst ned i bilden syns de krökta oljerören till vipparmsbryggorna, vilka visade sig kräva en hel del hänsyn för att toppen skulle kunna lyftas bort och sättas tillbaks

 

  • Ta ur kolvarna; bort med vevhusets inspektionsluckor vilket ger access till vevstakarna vilkas överfall lossas och kolvarna trycks upp genom cylindrarna.
  • Nu kan cylindrarna skiljas från motorblocket.
  • Eftersom Skeppar’n starkt misstänkte att en möjlig källa till oljeläckaget var packboxen runt vevaxeln på motorns framsida, så demonterades även den. Detta var projektets bökigaste moment, eftersom det krävde borttagning av det 34 kg. tunga svänghjulet. Inte för att dess vikt var ett problem, utan för att det satt fast med en 55 mm. mutter. Alla vanliga dödliga har en hylsnyckelsats som slutar vid 32 mm., eller så. De stora pojkarna går upp till 50 mm. De allra största pojkarna, visade det sig efter en total inventering av bekantskapskretsen, går upp till…50 mm. även de! Att betala 613 kr för en 55 mm. hylsa hos Nillson & Luthman kändes mindre lockande eftersom den sannolikt inte skulle användas mer än två gånger. En kontakt med närbelägen auktoriserad Volvo Penta verkstad gav vid handen att man förmodligen hellre hade lånat ut sin fru än just deras enda exemplar av 55 mm. hylsa – det trots att Skeppar’n gav en diskret hint om att affärer i 10 KSEK klassen kunde ställas i utsikt. Lösningen blev Svedol i Skärholmen där hylsan plus en nedfodring från 1” fäste till ¾” fäste innebar att plånboken blev 378 kr lättare. Med den i hand gick det som en dans att ta bort muttern med hjälp av en mutterdragare. Men, när väl det problemet var löst så återstod resten; att dra av ett svänghjul som sannolikt inte varit avtaget de senaste 28 åren. Med hjälp av remskivan, delar av en avdragare och fyra stumpar 10 mm. gängstång med fyra muttrar gick det att fippla ihop en avdragare som fungerade klockrent (ledsen Volvo Penta, er avdragare 884078 framtagen specifikt för ändamålet behövdes inte inskaffas). 0-1 mellan Volvo Penta och Skeppar'n.

IMG_0130 IMG_0141

Det 34 kg. tunga svänghjulet, med remskivan        Med borttaget svänghjul syns den röda pack-

som sitter med fyra insexskruvar, blev                     boxen runt vevaxeln, vilken misstänks vara den

projektets enda besvärlighet.                                     den troligaste orsaken till spisens svettnings- 

55 mm. muttern syns i mitten.                                    problem 

 

Bedömning och åtgärd

Väl kommen hit i projektet vidtog ett viktigt moment; bedömning. Vad kan återanvändas, vad kan justeras/fräschas upp och vad måste köpas nytt? Skeppar’n hade definitivt nått vägs ände avseende sin kompetens, så det var dags att testa Farbor Js kunskaper och välvilja. Resultatet blev:

  • Spridare; Lämnades in till Södertälje El & Diesel för genomgång. Resultat: spridarna öppnade på 220 bar men skall öppna på 245 bar. Detta kan man ’shimsa upp’, men rörliga delar visade spår av slitage vilket kan innebära att de nyper vid värmeutveckling. Slutsatsen blev att rörliga delar byttes ut, spridarna justerades och provtrycktes. Allt till kostnaden av 2365 kr.
  • Toppar; Helt klart var att ventilsätena behövdes brotschas och ventilerna slipas för att de skulle täta perfekt. Dessutom rådde viss osäkerhet om glappet mellan ventilskaften och ventilstyrningarna var inom angivna gränser. Den senare bedömningen och arbetet överläts till Ultra Motors utanför Södertälje som gjorde tummen upp för glappet och fixade slipning/brotschning för kanonpriset 750 kr.
  • Ventillyftar; tre av fyra uppvisade porer i anläggningsytan mot kamaxelns nockar, dessutom var anläggningsytan absolut plan på de två värst skadade istället för som normalt; svagt konvex. Kamrat Volvo Penta tyckte att 856 kr styck var det pris som Skeppar’n skulle betala, men det hade han ingen lust till för en sådan löjligt enkel detalj som en ventillyft. Efter diverse funderande fiskades ett namn upp från gamla gömmor; MMS AB i Västerås. Det de inte har i form av begagnade reservdelar till Volvo Penta har förmodligen aldrig tillverkats i original. Tre begagnade ventillyftar i skick som nya inskaffades till halva priset. Kunnig personal, snabb leverans – tack MMS. Ledsen Volvo Penta, där rök några kronor till för er pga. ohemul prissättning. 0-2 mellan Volvo Penta och Skeppar’n.
  • Vevlager; Består av två, tunna ’plåtbitar’ vilka passar som en hand i en handske runt vevaxeln. För båda vevstakarna gällde att en av två halvor var hårt slitna, de var 1/10 mm. tunnare än de nya. Detta bedömdes av Farbror J vara skälet till att oljetryckssummern normalt ljöd i ca. 3-4 sekunder vid motorstart, dvs. oljetrycket kom inte upp i normalt värde tillräckligt snabbt. Här fanns det bara en utväg, bita i det sura äpplet och hosta upp 1020 kr – per vevstake!!!! – och se glad ut. Sablar, 1-2 mellan Volvo Penta och Skeppar’n.

IMG_0160 

Stora är de inte (notera tändstickan) – vevlagren, men dyra! Det vänstra paret uppvisar tydliga slitskador. Jämför med det nya till höger.

 

  • Packningar; en noggrann förteckning gjordes upp för alla packningar som behövdes. Den kostnadseffektivaste lösningen blev att köpa en sotningssats (trots att alla packningar i satsen inte behövdes) vilken kompletterades med en handfull packningar som inskaffades på individuell basis. Den närbelägna auktoriserade Volvo Penta återförsäljaren hade inte en susning om vad man pratade om, och när man ville ha 257 kr för en ca. 6 mm. bred och 1 mm. tjock papperspackning som i sin enkla rektangulära form ej är längre än 50 cm., ja då ansåg Skeppar’n att det var dags att även för denna typ av reservdel leta efter en alternativ leverantör. Konsultation av klubbens samlade intelligentia gav vid handen att Crom Marine i Lidingö sålde packningar till Volvo Penta. Dessutom, Roffe, han som startade Crom Marine, visste vad han pratade om. Då Skeppar’n hade läst fel på VPs artikelnummer rättade han direkt ur minnet ett sju-siffrigt nummer. Dessutom var hans pris för identiska packningar 1472 kr lägre än Volvo Pentas. 1-3 mellan Volvo Penta och Skeppar’n.
  • Kolvringar; de gamla var riktigt trötta och hade börjat krypa mot de minimimått som anges i verkstadshandboken. Även här gav Skeppar’n upp och sökte alternativ leverantör. Crom Marine tog 1180 kr för två kolvringssatser medan Volvo Penta ville ha 1915 kr (dvs. + 62%, dessutom visste inte den närbelägna auktoriserade Volvo Penta återförsäljaren om priset han hade offererat var för en eller två kolvar!!). 1-4 mellan Volvo Penta och Skeppar’n.

 IMG_0157

 Samtliga inköpta reservdelar (förutom tre ventillyftar och en lyftögla). Kalaset slutade på 7195 kr. för reservdelarna.

 

  • Alla andra väsentliga delar antingen mättes upp eller besiktigades okulärt innan de gavs klartecken, t.ex. ramlager, kamaxel med lager, vattenpump (renoverades i fjol), oljepump, vipparmsbryggor, cylinderfoder (honades förståss, men byttes ej), kolvar, ventilstötstänger mm. mm. Insprutningspumpen lämnades dock utan varesig kontroll eller åtgärd.

 

Lackering

Den första delen av detta jobb – rengöring med kallavfettning och tandborste – var det tristaste momentet (möjligen med undantag av det tröstlöst långsamma arbetet med att skrapa alla metallytor rena från gamla packningar), men ack så nödvändigt. Därefter fick de ytor som uppvisade rostangrepp sig en omgång med stålborsten. Sedan tvättades allt en gång till med kallavfettning, fick torka och slutligen på med färg. Skeppar’n valde – av rent oförstånd fick han sedan veta – sprayburk. Det ger förvisso ett snyggare resultat än penselmålning, men de som kan något om detta menar att den senare varianten får färgen att ’bita’ bättre. Sannolikt är penselmålning också billigare – det gick åt fyra sprayburkar á 208 kr! Illa, 2-4 mellan Volvo Penta och Skeppar’n. Man kan konstatera där motorn står nu att den ser riktigt fin ut, men det är ju egentligen ganska betydelselöst om färgen har flagnat och det finns rostiga ytor här och var. Vad som verkligen betyder något är ju skicket på slitdelarna samt om den startar och går fint och håller tätt eller ej. Men medge att hjärtat klappar varmt för en klump järnspis med den där speciella gröna färgen som endast en Volvo Penta ägare kan älska!

 IMG_0159

Lackering av motorblocket. Med spisen ställd på svänghjulet låter den sig enkelt snurras runt för bekväm åtkomst.

 

Montering

Detta moment var det enklaste – och roligaste. Det skedde en osedvanligt grå och regnig söndag i början på november. Alla prylar var kontrollerade, inskaffade och lackade. Nu återstod endast att gifta ihop dem. En snegling på golvet avslöjade att det var ett ansenligt antal detaljer som skulle sammanfogas till en helhet. Skeppar’n hade gett upp all aspiration att utföra något annat denna blytunga regndag än att ägna sig åt ’mysmeck’ (ett uttryck inhämtat från Farbror J). Eftersom flera veckors intermittent renoveringsarbete nu skulle sammanfogas till en fungerande spis och det skulle mysmeckas med besked, samt att Skeppar’n nu och då försöker bryta sig loss från det Lutherska arvet, så fann han det fullt naturligt att vittja förrådet på en schysst flaska vit bourgogne (fast klockan bara var halv två på eftermiddagen). Till det ställdes det fram ett litet fat med tilltugg. Nu kunde mysmecket börja på allvar!

 

Och det gick bra. Ja, så bra så Skeppar’n funderade på om inte taket skulle rasa in eller något annat inträffa eftersom han erfor ett så bra flyt. Vevhusets inspektionsluckor skruvades fast. Cylindrarna kom på plats utan att riva ut o-ringen som tätade mellan cylinderfodret och motorblocket. Topparna sattes ovanpå cylindrarna och oljerören upp till vipparmsbryggorna kunde lirkas igenom topparna trots en knepig konstruktion. Nu skulle cylindermuttrarna dras, fyra per cylinder. De skall efter konstens alla regler korsdras och dras i tre omgångar; 20, 80 samt till sist 110 Nm. Första dragning klar, momentnyckeln skruvades upp till 80 Nm. Sådär ja, klart även med andra omgången. Nu återstod endast sista dragningen, momentnyckeln sattes till 110 Nm och applicerades på den första muttern. Skeppar’n lutade sig fram eftersom det krävdes lite extra kraft. I detta ögonblick fångade han en glimt i ena ögonvrån; vad var det som låg där på golvet? Blixt och dunder (den som vill veta hur det exakta ordvalet föll ombedes kontakta Skeppar’n direkt samt då säkerställa att varken prelater eller barn finns inom hörhåll). Skeppar’n rätade på ryggen och brast ut i ett förläget skratt. Kvar på golvet låg båda kolvarna! Skål!

 

Men, eftermiddagen var fortfarande ung och vinet var ännu välkylt. Det var bara att ta bort topparna, oljeröret och inspektionsluckorna, samt knacka i kolvarna och skruva fast vevstakarna på vevaxeln (glöm inte att olja på alla tänkbara och otänkbara ställen, säger Farbror J). Sedan på med topparna och oljerören, dra muttrar, montera vipparmsbryggorna, justera ventilspelet för kall motor (addera 0,05 mm. för de värden som gäller för varm motor, säger Farbror J) samt dra fast ventilkåporna.

 

Voilà; en renoverad spis!

 

Hur blev det då med svetten, försvann den? Vet inte. I skrivande stund står spisen fortfarande i källaren i avvaktan på lyftet in i damens innandöme till en väntande motorbädd som självklart lyser vit efter att blivit nymålad med tvåkomponentsfärg. Det finns dock gott hopp om att det var vevaxelns främre packbox som stod för läckaget, eventuellt kompletterat från någon av inspektionsluckorna på vevhuset.

 

Det enda som kunde varit bättre var att terapiprojektet tog slut för fort eftersom det var så roligt.

 

Tillägg 2011-01-17: kl. 14:04 var spisen monterad, alla anslutningar på plats och bränslesystemet luftat. Med viss bävan vreds startnyckeln om. Ett försök, två, tre...fyra och där gick den igång på båda cylindrarna. Efter ca. tio sekunders oren gång spann den som en kisse, och vid upprepade startförsök senare gick den igång direkt och oljetryckssummern slutate föra oväsen nästan direkt - ett kvitto på att det var en klok åtgärd att byta vevlager.  

 

Erfarenheter och kommentarer

Svårighetsgrad; Egentligen är det inte speciellt svårt. Det handlar om att ha sunt förnuft, ett bra utrymme, tillgång till verkstadshandbok och en person som har varit med många gånger förr som kan ge råd och bistå med bedömningar. Därefter är det bara att i lugn och ro följa en uppgjord plan (glöm inte att först stoppa i kolvarna innan topparna åker på!).

 

Tid; En driven mekaniker som har tillgång till alla verktyg, lyftanordning samt reservdelar fixar själva renoveringen på en dag. Lackeringsmomentet inkl. rengöring tar kanske en halv dag till. Detta projekt tog ca. fyra-fem hela arbetsdagar uppdelat på tre veckor. Men då användes en stor del av den effektiva tiden till att leta efter reservdelar och den där 55 mm. hylsan samt prata med leverantörer och läsa in sig på arbetet.

 

Uppmärkning, dokumentation, renlighet; Märk upp allt som kan märkas upp så att det kommer åter på samma plats. Använd t.ex. vit maskeringstejp och spritpenna (OBS: inte den som är fylld med vit bourgogne!). Gödsla med fotografier från alla upptänkliga vinklar och på alla detaljer. Det är ett skönt stöd när alla delar skall på plats igen. Många känsliga delar ser dagens ljus, håll dem rena och se till att inte smuts kommer in i motorblockets, cylindrarnas och topparnas alla öppningar.

 IMG_0152

 Många delar blir det….märkning samt ordning och reda är a och o för ett lyckat resultat utan vånda vid monteringen.

 

Leverantörer; Skeppar’n har som grundprincip att gynna lokala leverantörer – och accepterar även att de inte alltid har bästa pris för identisk produkt – förutsatt att de kan fungera som kunniga bollblank. Det har i tidigare skede noterats att den närbelägna ortens auktoriserade Volvo Penta återförsäljare inte har kunnat fylla denna roll. De har helt enkelt inte vetat vad de pratar om och att engagera sig i beställning av en reservdel har varit som att uppleva en långfredag i slow motion. Gudskelov blev de uppköpta i början på november, så de förtjänar en förnyad chans när väl den nya ägaren fått fason på företaget. Så, istället för att gynna lokal business blev det denna gång:

  • Micab i Lidingö för vevlagren, men skulle lika gärna kunna ha varit Regal Service i Vårby som körs av ett ytterst kompetent gäng
  • MMS i Västerås för begagnade ventillyftar och en lyftögla som utgått från Volvo Pentas sortiment
  • Chrom Marine i Lidingö för alla packningar och kolvringar. Prata med Roffe, det han inte kan om Volvo Penta packningar har det aldrig funnets någon anledning att kunna.
  • Södertälje El & Diesel för spridarrenovering
  • Ultra Motors utanför Södertälje för slipning av topparna
  • Dessutom; www.marinepartseurope.com. En klockren hemsida som visar perfekta sprängskisser med alla Volvo Pentas artikelnummer och rekommenderade återförsäljarpriser.

 

Men viktigast, Farbror J som med ett otroligt tålamod, enorm kunnighet och outsinligt engagemang bistod i vått som torrt. Tack!

 

Verktyg; Förutom en vanlig verktygssats som alla normalhändiga har tillgång till, så inskaffades specifikt för detta projekt; ventilbåge och kolvringskompressor (i princip gratis hos Biltema) samt avdragare (som inköptes på vinst och förlust och som det visade sig inte gick att använda rakt upp och ned utan fick bistå med några delar till en hemsnickrad variant som till sist gjorde jobbet), momentnyckel (dyr som attan, låna!) och en 55 mm. hylsa för att få bort svänghjulet (även den dyr som attan, Skeppar’n känner någon som hyr ut den….. :) ). Mer komplicerat än så är inte denna typ av arbete.

 

Kostnad; 10 934 kr. vilket inkluderar rubbet utom egen tid och bil.

 

Terapivärde; Ovärderligt!

 IMG_0168

 Spisen klar för installation och provkörning