Historien om OBK

Historien om Oaxens båtklubb är en historia om arbetarklass, gemenskap och rebeller. Häng med på en tur tillbaka i det förflutna när klubben nu fyller 75 år. 

Östra viken på Oaxen, till höger syns ettans kalkugn. Foto från Gillet på Oaxen.

Vågorna slår in mot stenkanten. Små skvalp som blandar sig med det ihållande regnet och vinden. Elisabeth Karlsson öppnar dörren till Gillet på Oaxen och tar skydd från vädret. 

– Den där bilden är nog tagen omkring 50-talet, säger hon och pekar.

På väggen hänger ett svartvitt fotografi. Viken på Oaxens östra sida syns, liksom ettans kalkugn och ett skepp som angjort.

För att förstå historien om Oaxens båtklubb behöver vi backa bandet till just den här tidpunkten i historien. Året är 1948 och ett trettiotal arbetare på kalkbruket går ihop för att bilda en förening. Namnet blir Oaxens båtklubb. 

”Vid sidan av sitt arbete med kalken lever folket ett skärgårdsliv.” skrev direktör Albert Rotsthein många år senare när han skulle beskriva öborna. Och visst var det så. Nästan alla på Oaxen ägde en båt. Och skulle du vara medlem i båtklubben var du tvungen att ha en koppling till ön. 

Elisabeth Karlsson öppnar en bokhylla i det gamla folkbiblioteket som finns kvar på Gillet.

– Kanske den här då, säger hon.

Hon lyfter på en pokal. Mycket riktigt, ingraverad på baksidan står årtalet 1952 tillsammans med Oaxens båtklubb. Totalt tre vandringspokaler från seglingstävlingar återfinns. Metallen har förlorat lite av sin glans, även om texten är tydlig. 

När pokalerna graveras är det 50-tal och arbetarna har organiserat sig. Föreningen har också lyckats förhandla med greve Bonde på Mörkö om att få arrendera Björnö. Den nya klubbholmen får ett fint tillskott när platschefen på kalkbruket, Gunnar Melander, skänker en barack som han låter montera ner och frakta till Björnö. 

Baracken placeras nära vattenbrynet, men ska många år senare flyttas upp mot den plats där storstugan står idag.

Efter Gunnar Melanders gåva byggs en dansbana på Björnö och succén är ett faktum. Ryktet om festerna på Björnö sprids och gästande båtar kommer från alla möjliga håll. 

En av de få personer som minns den här tiden är Ulla Jansson, förvisso var hon bara där en gång. 

– Det var mycket folk som kom. Jag fick följa med en gång till Björnö, jag var nog 13 eller 14 år då, säger hon och skrattar. 

Ulla Jansson på plats vid årets upptagning vid Skanssundet.

Få personer har så stark koppling till OBK som Ulla och hennes man Kurt. Hennes morfar jobbade i bruket med att spränga kalk och hennes mamma bodde på Oaxen. Idag för hennes barn, barnbarn (och numera även barnbarnsbarn) arvet vidare i klubben. 

– Min man (Kurt Jansson) jobbade med en man som hette Rune Ragnarsson, han var ordförande i klubben när båtarna låg vid Oaxenfärjan. Då fanns det åtta båtplatser. För att man skulle vara medlem var man tvungen att ha anknytning till ön, men det hade jag ju så vi fick bli medlemmar. 

Några år efter att Ulla och Kurt blev medlemmar i klubben skulle mycket förändras. 

Oaxen 1978. En Facil 26:a sjösätts. Foto: Facilklubben/Örnesved.

Årsskiftet 1974/1975 var nedläggningen av kalkbruket på Oaxen ett faktum. Nedläggningen omskrevs i Länstidningen och i artikeln gick det att läsa att andra verksamheter söktes till lokalerna. Kort därefter startades tillverkningen av Facilbåtarna. Seglingstraditioner fanns det ju gott om bland öborna. 

Facilbåtarna blev fler till antalet och1979 bildades Facilklubben. Grundaren Lasse Bergman minns det nära samarbetet mellan Facilklubben och OBK.

– Vi hade många fester ihop på Björnö, säger han glatt.

En av de första festerna på Björnö där Facilbåtsägarna och OBK-medlemmarna samlas. Foto: Facilklubben/Örnesved.

Utöver festerna ordnade Facilklubben och OBK seglarläger för ungdomar varje år, samt en seglingstävling med kräftskiva. Den sistnämnda traditionen lever vidare än idag genom Kräftköret.

I mitten av 80-talet, några år innan Facilvarvet såldes till Arcona på grund av tuffa ekonomiska tider, kom det nya ägare till Oaxen. 

Och de hade stora planer. 

Elisabeth Karlsson, bosatt på Oaxen sedan 1985.

I Gillet, undan skydd för regn och blåst, suckar Elisabeth Karlsson. Hon har själv ingen koppling till båtklubben men minns mycket väl vad som hände på mitten av 80-talet eftersom hon själv flyttade till ön vid den här tidpunkten.

– Bruket var över och in på banan kom några som skulle tjäna pengar, säger hon och fortsätter:
– Bryggorna på ön revs för att tvinga alla som ville ha båt att ligga i marinan som byggdes här. Det var de enda bryggor som skulle få finnas.

Elisabeth Karlsson fortsätter:

– Jag hade allmänt dåligt samvete på något vis, för det kändes som att vi som var nya kom och tvingade bort dem som var här. Även fast jag inte hade något med det att göra. Den allmänna attityden var att det gamla skulle bort, och här skulle man bygga något som liknade Skara sommarland. 

Viken på Oaxen där de nya bryggorna skulle ligga.

Marinaprojektet på östra sidan av Oaxen är det som kom att bli vändpunkten i klubbens historia. Påhittet om att tvinga in båtägare på en plats utsatt för väder, vind och vågor gillades inte av klubbmedlemmarna i OBK. 

– Kurt och en annan kille tog kontakt med familjen Bonde och frågade om de fick arrendera. Och de fick de till sist, på 15 år var första arrendet, säger Ulla Jansson.

1986 gick flytten till Skanssundet. Förening skulle däremot vara tvungen att börja om från noll. Och en brygga är det minsta en båtklubb behöver ha. 

– Min man och några som hade en fiskebåt åkte till Oaxen och sågade av den gamla bryggan. Sen drog de den till Skanssundet, i storm till och med, säger Ulla Jansson. 

Hon ler åt minnet. 

– De (öns nya ägare) var inte så förtjusta i det, men det blev inget av det i slutändan. 

Fyllda av nybyggaranda gällde det att få bryggan på plats. Telefonstolpar införskaffades från någon som kände någon. Bertil Engström från Oaxen, som ägde en kranbil, kom för att hjälpa till. 

Här hade historien också kunnat ta slut för minst en klubbmedlem. Den betongklump var fäst i kranbilen, och som användes för att slå ner stolparna, lossnade och landade framför fötterna på personen nedanför.

Åren gick och klubben växte, så även antalet båtplatser. Ulla själv lyckades skaffa en toalett från SL som företaget skänkte och en klubbstuga donerades av Nykvarns sportklubb.

– Allting var ideellt. Och det var en fantastiskt fin gemenskap.

Björnö, klubbholmen idag. Tidigare var det dansbana här. Trots att den är riven har festerna fortsatt på bryggan under årens lopp.

En annan person som sett förvandlingen av båtklubben på nära håll är Ove Lundgren, mångårig medlem och under 90-talet ordförande. Då stod klubben inför nästa stora förändring – ytterligare en utbyggnad. 

– Vi kom fram till att vi måste utveckla klubben och bygga ut den med ett 20-tal platser. Det låg också i linje med arrendet, säger Ove Lundgren och fortsätter:

– Vi hade dött sotdöden om vi inte hade byggt ut.

Förändring gillades kanske inte av alla medger han när han blickar tillbaka.

– De åren kännetecknades av förändringsarbete, vissa gillade det men inte alla.

Idag har Oaxens båtklubb en helt annan verksamhet, med stabil ekonomi och större framtidsplaner. Men är det något som går som en röd tråd genom historien, från de första arbetarna på bruket till dagens klubb, så är det engagemanget. 

– Även om sammansättningen och antalet båtar har förändrats, så har sammanhållningen alltid funnits, säger Ove Lundgren.

Eller som Ulla Jansson enkelt uttrycker det:

– Vi har träffat många fantastiska människor, och haft det väldigt trevligt!

Text: J Hagel