En Gotland Runt satsning som gick hem.

Segling i blodet

När jag skulle lämna träbåtsträsket som jag är uppväxt i och välja en plastbåt var seglingsegenskaperna nummer 1.
När man har spenderat halva sin uppväxt i förpiken på en mälar 25:a är allt gigantiskt i jämförelse. Jag ville även ha en båt som är lätthanterad för en person då varken mina bekanta eller min sambo hade någon som helst koppling till eller erfarenhet av segling. Själv hade jag gjort ett uppehåll i båtlivet under större delen av 20-årsåldern då karriär och en flytt till en gård i södra Dalarna gjort det problematiskt att komma ut på sjön.Men seglingsintresset sitter i blodet och i min familj startade det med min farfars segelkanot för säkert snart 100-år sedan. I slutet av 20-årsåldern kom jag igång igen med segling på min fars Östersjö 25:a som räddats från ”ruttna raden” på Vikingarnas segelsällskap.

Till min förtjusning sitter seglingskänslan kvar och jämt när jag seglar på kryssen hör jag min fars något irriterade stämma: ”- Nu kommer en körare, ta höjd, ta höjd. Man skall alltid ha höjd på konkurrenterna, alltid.”
Jag tycker själv att jag är en riktigt vass uppvindsseglare men vet med mig att jag inte är lika duktig på undanvind, när min idé om Gotland Runt föddes för ett par år sedan var nummer 1 att få med en erfaren seglare som kunde komplettera mig på länsen.

Det blev en Accent

Ok, men båtvalet då? Jag gav mig själv en budget på max ett par hundra tusen och följande båtar var i mitt blickfång:

Shipman 28
Scampi
Ballad
Lady Helmsman – då en bit utöver min budget men en drömbåt ur ett skärgårdskryssarperspektiv.
Omega 28.

Valet föll på an Albin Accent som enligt många seglingsrävars utsagor var en riktigt vass båt på kryss (”- Nu kommer en körare, ta höjd, ta höjd, ekar i min skalle). Dessutom upplevde jag den som gigantisk inuti i mina skärgårdskryssarögon. Jag gillade även det längsgående köket.

Långfärdsresan som inte blev av

Min ursprungstanke var att köpa en större båt och dra iväg långt bort från allt men tidsaspekten på ett sådant projekt i kombination med att jag fick hjärtproblem 2006 (som 29 åring) gjorde att jag inte riktigt kände att tiden var på min sida. För de som undrar är jag friskförklarad efter ett par utredningar,  jag höll helt enkelt på att stressa ihjäl mig.

Att uppleva Linnea

Mitt seglingsliv återstartades med kortare och längre turer i Östersjön. Samtidigt har jag varit jagad av en tävlingsdemon hela mitt liv som säkerligen kan förklaras av min uppväxt men detta är en diskussion för ett annat forum. Mitt starkaste minne av en kappsegling från barnsben var en kappsegling på någon form av mälarbåt där jag kommer ihåg att vi blev diskade pga att vi var för många på båten. Jag kommer även ihåg att det var en lättvindstävling och förstår fortfarande inte riktigt om det var mitt fel eller inte att vi förlorade, trots att vi kom typ sist, innan vi diskades..

När jag började segla Linnea och mätte mig med andra båtar tävlingsmänniska som jag är började jag få en känsla för att hon var snabb, riktigt snabb i förhållande till sitt lystal som framför allt är så lågt pga den begränsade vattenlinjen på 6,4 meter. Jag började fundera på att kappsegla igen.

Projektet Gotland Runt

Lennart Gustavsson är seglingsmentorn på klubben. Jag ville ha med honom på en havskappsegling, landsort race för att senare sikta på Gotland Runt. Han fick mig på fötter igen avseende spinnakersegling då jag inte hade hissat en på 20+ år. Min vän Mikael Jakobsson som för ett par år sedan började bli intresserad av segling och följt med mig till Landsort på en ”Sälja in segling seglingstur” (jag har gjort ett par som bland annat resulterat i båtköp) är en tävlingsmänniska som sysslat med bilracing. Han var mycket sugen på kappsegling och började bearbeta Lennart för att få med honom på en satsning.

Mentor som han är tyckte nog Lennart att han lämnat tävlingslivet bakom sig eller så trodde han helt enkelt inte på projektet vilket var förståeligt, det gjorde ingen annan heller. Det var först när Mikael Ruda dök upp som kandidat och visade seriöst intresse hösten 2010 som satsningen tog fart.

Teamet

Mikael Ruda numera GR vinnare i sitt 7:e Gotland runt, alltid i topp på klubbseglingarna, en ödmjuk ledartyp som man bara vill följa hade ”signat på” Linnea. YES! Mikael Jakobsson var given som nyckelperson, en intelligent tävlingsmänniska som även förstår sig på andra tävlingsmänniskor, han har även varit drivande i denna satsning från början. Christofer ”Buffy” Andersson seglade för första gången med mig på Landsort race 2010 men visade på talang som seglare och what the heck, ingen tror på varken teamet eller båten utom jag så vi lär inte få med några fler meriterade seglare och det viktigaste på en relativt liten båt är ändå att teamet trivs. Micke j, Micke R och Buffy trivdes med varandra.

Förutsättningen

En förutsättning för att ställa upp i Gotland runt (ÅF Offshore race) var att man just får ställa upp. Nedre lysgränsen för SRS klassen var satt till 1.07. Mitt uppdrag var att få Fredrik Feldreich att sänka gränsen eller ge Linnea dispens. Efter ett par artiga mail och införsäljningen av att detta skulle kunna bredda tävlingen (tydligen diskuterades vår båt på ett par möten på KSSS) sattes nedre gränsen för ÅF Offshore race till 1.04, Linneas SRS. I sammanhanget kan nämnas att lysgränsen höjdes sist en Accent ställt upp som tog alldeles för lång tid på sig att gå i mål, detta kanske var ett sammanträffande…..

Satsningen

Jag ville att båten skulle ha alla förutsättningar när startsignalen gick. Detta innebar nya segel. Jag skrev uttryckligen i mitt mail till Hans Strömvall : The best that money can buy. När jag sedan fick offerten frågade jag igen, är detta det bästa du kan få ihop. Svaret var ja och beställningen ett faktum.

Sedan började slipsessionerna som var ett jättearbete som utfördes mest av Micke R. Micke J samt Buffy. Båten Epoxybehandlades och slipningen av båtfärgen gick ner till 1000 papper, när hon väl låg i vattnet inan tävlingen slipades hon med 1200 papper. Jag var med första sessionen och ett par till men….

Att bo i Dalarna men segla i Skanssundet, en investering i blod, svett och tårar.

Ryggont! Är vad jag fick tidigt i vår. Jag vet inte om jag gjorde illa mig i samband med första slipsessionen eller om jag sysslade med något hemma på gården. Det är värst när jag åker bil. Under ett par veckor under våren satt jag i bilen i ungefär 40 timmar för resor till och från Stockholm för arbete samt arbete med Linnea. Det är plågsamt. Som att ha en kniv i ryggen ungefär. Jag har pendlat till båten sedan 2006 men denna vår tog energin slut. Dessutom kostar det en hel del, ca 500kr /resa tur och retur. Under de år som gått med båten i stockholm har jag gjort ca 150 -200 stycken. Resan tar ungefär 6 timmar tur och retur då man måste stanna för något att äta på vägen.

Drivkraften?

– Den där kan du inte segla Landsort race med, då sjunker båtdjäveln!
Är bara en av kommentarerna jag fått….

Ensamheten.

Dessutom har en individ under en diskussion huruvida min ankarlina var spänd eller inte skakat runt min båt genom att slita i ett sidovant, det var sen kväll och i båten låg min sambo med min 2-månader gamla son, efter denna incident var seglingsintresset mitt allena och föraktet för ……. uttalat.

Ett projekt som alla andra

Jag har sedan ett tiotal år tillbaka arbetat som projektledare inom IT-branschen. Jag har drivit många projekt, små som stora och jag har alltid levererat. Seglingen har varit en ventil för mig där projektet mer handlar om att äta och sova när man är på sjön än hur man löser uppgiften få andra kan lösa, som min verklighet oftast är i mitt yrkesliv.

Under våren antog Gotland Runt satsningen ett projekt som alla andra i min värld dvs svårt men aldrig omöjligt. Ta en båt ingen tror på, offra en hel del kapital, få ihop ett team, få KSSS att sänka SRS-kravet, etablera teamkänsla (genom att få teamet att enas i sin syn på mig i värsta fall), tom etablera litteraturlistor för de i teamet som inte seglat så mycket, ta fram VMG tabeller etc etc här någonstans övergick min hobby till att bli ett arbete, jag känner igen syndromet, jag har gjort det förut, det är så jag blev IT-konsult….

Med denna uppoffring blev det lite tungt för mig att i en bilaga till veckans affärer läsa: Som han själv uttrycker det: ”En liten Gotland Runt satsning”, hela artikeln fokuserade på hur enkelt och billigt det är att ställa upp i Gotland Runt, till och med apan från Dalarna kan ställa upp med sina killkompisar. Jag satt och körde bil när jag läste artikeln från en inscanning skickad på MMS, jag var på väg hem från Stockholm och den bilresan gjorde det lite extra ont i ryggen.

En havererad vänskap

Artikeln tog hårt på mig och även en av min teamkamrater fast av en annan anledning. Han var skitsur antagligen för att varken teamets eller hans namn nämnts i artikeln. Jag hade berättat för journalisten att vi i teamet var fyra personer varav 3 från styrelsen i Oaxens BK, hette Team OBK och att alla personer var med av en anledning pga deras bakgrund. Att överhuvudtaget nämna ordet team i artikeln hade antagligen gett den en proffsig karaktär, dessutom hade vi tagit in en fotograf (Per Bollvik) för att ge journalisten ett bra bildmaterial, bilden jag föreslog valdes givetvis inte, man tog en bild som helt enkelt såg lite mer ”kom och hjälp mig” ut.

När jag pratade med min teamkamrat att musten gick ur mig efter denna artikel fick jag de uppmuntrande orden: -Ställer du in racet sänker jag båtdjäveln, och den vänskapen var kaputt. Samtidigt visste jag då att han var rätt person på rätt plats, han skulle göra allt för att vinna racet!

Att välja

Min svärmor Nina som faktiskt varit på dejtingscenen de senaste åren har nämnt något som satt sina spår hos mig. Det är väldigt mycket herrar i medelåldern med seglingsintresse som söker en partner, jag kan räkna, ganska bra faktiskt. Jag har aldrig ställts inför ett ultimatum av min förstående, tålmodiga och alltid 100% supportande sambo sedan snart 14 år tillbaka men jag har under våren förstått åt vilket håll jag är på väg i mitt liv.

En GR plakett upphängd på väggen i en ensam 1:a i någon mellansvensk stad nära en hamn…

Mitt Team

Av flera anledningar: psykiska, fysiska samt familjemässiga fanns det inte utrymme för mig att ta en av de få semesterveckor jag har från mitt ansvarstyngda jobb till en slitsam kappsegling.

Jag hade gett teamet alla förutsättningar jag kunde för att de skulle kunna göra ett bra jobb, precis som i mitt yrkesliv… Innan Linneas avfärd till Sandhamn körde jag fram och tillbaka till skanssundet för att lämna av seglarsäckarna och matkåsorna jag köpt till teamet och lite annan utrustning, 6 timmar av skärande smärta i ryggen.

Det såg ut att bli en lättvindstävling med väldigt lite kryss, jag behövs inte, jag vill inte, jag KAN inte. Jag kunde tryggt släppa rodret till Mikael Ruda som med sin erfarenhet och ödmjukhet inför uppgiften garanterat skulle göra sitt bästa.

Resultatet

Vinst!

Teamet skötte sig perfekt. Linnea seglar som ett spjut precis som jag vetat hela tiden. Det enda som förvånade mig var att hon kunde hävda sig så bra på undanvind, men själv har jag ju aldrig varit speciellt bra på undanvid, det kanske har med det att göra.

Och min roll i det hela? Vissa kan hävda att den varit minimal, några gör det redan, tom någon i teamet eftersom jag inte var med på båten. Men detta projekt har varit 3 år ”in the making” och en duktig projektledare ser till att teamet har de förutsättningar som behövs för att de skall göra ett så bra jobb som möjligt. Dessutom har jag sammantaget spenderat ungefär en normalsvensk årslön på projektet.

Teamet gjorde ett perfekt race. 3 personer kämpade igenom ett skiftarbete på 80-timmar i havssjö. Kudos!

Framtiden

Linnea är nu såld, för en spottstyver pga marknaden. Jag har hela tiden vetat att detta var en satsning jag inte får tillbaka några pengar på men den var tvungen att göras. Jag är trött på allt spott och spe, spiken i kistan var när någon person från självaste Accentförbundet påpekade att det är ganska lätt för en långsam båt att vinna när alla båtar ligger stilla i ett dygn pga lystalet, jag skrev något syrligt tillbaka och fick ett svar jag tog bort innan jag hann läsa det.

Nu skall jag lära min Marie och lilla Thor att segla hemma i dalarna, vi bor faktiskt bara 75 meter från en ganska stor sjö, man kanske skulle starta en seglarskola…..

Var det värt det?

Nej!
Vet inte!
Kanske!

/Mikael Eriksson, Stora Tolvsbo. Eriksson@regotech.com