Gotska Sandön blev Öland som blev…’Brajberga’??

Herrar Navigatören, Kocken och Skepparn drog till havs för en tre-dagars segling där Distans och Uthållighet skulle vara de två ledstjärnorna. Det snålades inte med målet; Gotska Sandön skulle intas utan pardon, eventuellt skulle Visby därefter i sann Valdemar Atterdagsk anda brandskattas (i vartfall någon krog) för att därefter i sporrsträck / spinnackersträck gallopera tillbaka till Anderviken utanför Trosa. Således lade s/y rubecula ut från hemmahamnen kl. 05:20 i fredags och tuffade för motor mot fyren Rökogrund där kurs skulle sättas mot Gotska Sandön.

Väl där besannades dessvärre de tidigare dagarnas väderleksprognoser; klockren ostlig vind. Upplevelsen att för motor tuffa till Gotska Sandön kändes inte speciellt värdigt för ett fullblodssto som rubecula. Det faktum att Skepparn glömt gummibåten hemma – den enda uppgift han hade att förbereda för denna odysse – var det lyckligtvis ingen som tog någon notis om, och alternativet att simma de sista 500 meterna in till strand skulle ha omintetgjort överraskningsmomentet till fullo. Således blev det plan ’B’; en rask anstormning mot Öland, för att dag två inta Visby. Kurs lades ut mot Byxelkrok, förstärkt klädsel ordnades och sedan var det bara att avverka 82 distansminuter. Sjön var grov efter flera dagars hård vind, och i den rådande halvvinden om 9-11 m/s så tystnade samtalet påtagligt snabbt. Kocken och Skepparn – rookies i sådana här sammanhang – kände sig ändå trygga, eftersom de hade lagt sitt väl och ve i famnen på Navigatören som med sina otaliga turer sedan barnsben på Östersjön ansågs som en fullt betrodd person, och med den pondus som kommer med sådan erfarenhet bland blåbär hade tagit befälet avseende navigation och säkerhetsaspekter vid utomskärssegling.

Just därför blev både Kocken och Skepparn smått fundersamma då Navigatören efter endast 12 minuter med ett påtagligt darr på stämman annonserade att han skulle uppsöka kajutan för att ’vila’ lite. Nåväl, med den förmodade stora påfrestning som följer av att ha det yttersta ansvaret för två rookies på deras första utomskärssegling, så kunde det på goda grunder antas att behovet av vila – trots den tidiga timmen på dagen och att fyren Rökogrund fortfarande reste sig praktfullt upp ur havet någon distans akterut – var befogat.

Vågorna fortsatte att dåna på rakt i sidan och lyfte rubecula ett par meter mellan topp och dal, vilket hon returnerade med ett tyst kvidande i riggen. Men, sedan var det ett annat kvidande som nådde både Kockens och Skepparna förvånade öron; ett kraftfullt oljud av värsta sort från toaletten gav besked om att Navigatören ’körde buss’ som aldrig förr. Sedan syntes han inte mer den dagen, varför Kocken och Skepparn i ensamt majestät fick skåla då de för första gången för egen maskin hade lämnat land ur sikte 360 grader horisonten runt. Högtidligt, häftigt, roligt, spännande, men trots allt något avslaget pga. Navigatörens allt häftigare ’busskörning’.

Vid tolvtiden  – och fortfarande utan skymten av han som skulle se till att vi hamnade där vi skulle hamna – tittade Kocken på Skepparn, och denne tillbaka på Kocken, varefter översiktskortet togs fram. Byxelkrok fick vänta och de två övergripande och djärva målen om Distans och Uthållighet reviderades raskt till Välbefinnande och Bekvämlighet. Ny kurs lades ut mot ’Brajberga’ (eller ’Haschstena’ som den fortfarande något omtöcknade Navigatören uttalade Harstena då han vid femtiden kom upp från sin ’vila’). Denna undersköna plats ligger halvvägs till Byxelkrok och är väl värt ett besök av envar som uppskattar en levande skärgårdsmiljö.

Påföljande morgon rådde lugn och frid. Havet hade lagt sig och vindarna var måttliga. Visby var sedan länge glömt och dagen skulle ägnas åt spinnacker-segling, vilket skedde icke utan viss framgång. Navigatören var åter i full sving, Kocken hade visat sin briljans kvällen innan och Skepparn päste till tonerna av go gitarrmusik live. Kursen var satt mot en av de klassiska lotsstationerna på Ostkusten; Hävringe. Dock hade den sena säsongen till trots flera båtar redan ockuperat den lilla hamnen vid rubeculas framkomst, så Hävringe med dess karakteristiska Tobisgrisslor (häftigt stoppfärgsröda fötter mot en kolsvart fjäderdräkt) fick överges till förmån för det hemtamare Ringsön söder om Sävsundet.

Kocken var åter i full sving vilket skapade den perfekta, lätt dästa stämning efter middagen som så ofta genererar riktigt bra diskussioner. Denna kväll landade pick-upen i diskussionsspåret OBK; dess nutid och framtid. Kloka funderingar ventilerades, mindre kloka förkastades, de bättre förbättrades och de allra bästa konkluderades så småningom i valbudskapet; ’gärna tillväxt, men först ordning och reda’.

Dag tre, då vi enligt ursprunglig plan skulle smitet i arla morgonstund från ett brandskattat Visby, lämnade vi Ringsöfladen kl. 11. Med satta segel i laber bris styrdes rubecula mot Sävsundet, och fick strax sällskap av en Rival 22:a som kom från Stendörren. Därefter följde en härlig kamp om att tjuva vind från varandra och tillse att tagna positioner inte uppgavs. Detta varade ända till öster om Bokösund med en absolut jämn utgång, allt medan besättningarna gjorde sitt bästa för att se ut som om just de endast ägnade sig förstrött åt semestersegling! Tänk vad lite som behövs för att roa äldre farbröder….

Väl i hamn på söndageftermiddagen var alla rörande överens om att det hade varit en spännande, avkopplande och utmanande segling under starkt skiftande förhållande. Tills nästa år utlovade Navigatören att ha tagit busskörkort, Kocken att medföra sin sovsäck och Skepparn att packa gummibåten. Då jäklar, Gotska Sandön och Visby, då jäklar skall ni få se på annat!

//HE-9/’10