Reportage

Reportage

Om man skulle ta och sy sig en...en...en strumpa!

Eller, egentligen skulle rubriken lika gärna kunna ha varit ’vilken nytta kan man ha av mastkranen i mars månad?’

 

Skeppar’ns  grundprincip är glasklar; alla projekt försigås av observationer, missöden eller viljan till att förbättra något som bara är halvbra.

 

Detta projekt var inte annorlunda. Det började med en ’aha’-upplevelse sommaren 2009 då en seglarkompis ur båtens innersta fiskade upp en lång, vit korv med en plastring i vardera ändan. Han påstod att prylen utgjorde skillnaden mellan en vansklig sättning av gennakern med minst en man (utöver rorsman) involverad, och att endast rorsman i även ganska hårda vindförhållande komfortabelt både sätter och tar ned seglet utan att lämna sittbrunnen. Hur kan detta vara möjligt, frågade sig Skeppar’n?

 

Fram åkte mobilkameran, anteckningsblocket och ett måttband. Sedan började operation Kopiera i sann kinesanda. Resultatet blev en taskigt dokumenterad produkt, men en stigande fascination för hur enkelt och brilliant den löste ett problem som inte torde vara bekant för endast Skeppar'n.

 

Det självpåtagna löftet blev att fixa en dylik tingest till nästa säsong, dvs. 2010. Att den kostade 4 200 kr i inköp togs endast som en sporre att tillverka den i egen regi.

 

Men, sedan kom verkligheten och seglingssäsongen 2010 blev som den blev. Dock hade Skeppar’n två erfarenheter från gennakersegling som båda vittnade om hur användbar en strumpa kan vara.

 

Missöde nummer 1 inträffade efter en lång, härlig slör i 6 m/s en varm söndagseftermiddag. Strax innan sommarhamnen var det dags att ta ned gennakern och unge herr’n i huset trodde för mycket om sin gymförstärkta handstyrkas förmåga att hålla ett 8 mm skot i handen som belastades av 54 m2 väv som stod styvt i den friska vinden. Resultatet blev rejäla köttsår i handen när skotet på en mikrosekund skavde av skinnet. Inte bra!

 

Missöde nummer 2 inträffade strax därefter. Under en munter segling med vänner från studieåren så drabbades Skeppar’n av hjärnsläpp och gav efter för grupptrycket. Önskemålet var att få se ett färggrant segel inrama den hemvändande seglatsen till sommarhamnen. Att det var byigt och som lägst blåste 10 m/s och besättningen var merendels oerfaren, ja dessa alarmerande fakta lades åt sidan. Istället åkte segelsäcken med gennakern fram, skot och halshornslinor drogs och seglet sattes.

 

15 sekunder senare hade följande inträffat; blodiga händer, jack i smalbenet, en smäll i ansiktet, flera hål i sittbrunnsvindskyddet (som var nysytt för säsongen), hål i segelsäck, bortslitet mastfäste för kicktaljan, och, skörad gennaker! Samt storögda vänner som rättmätigt frågade sig; vad hände? Bara gennakern kostade 1 500 kr att reparera, pengar som hade kunnat användas till en strumpa.

 

Nu fann Skepparn’ äntligen motivationen och angelägenheten att ta i tu med projektet ’Sy en strumpa’. Samtidigt hoppades han att det inte skulle gå som i den gamla sagan; ’det bidde en tummetott’.

 

Det besvärligaste var att hitta en pryl som skulle passa till den nedre ringen. Efter en grundlig inventering av Södertäljes samtliga större försäljningsställen befanns en 23 liters plasttunna av fabrikatet Curver på K-Rauta vara den lämpligaste kandidaten. Den övre plastringen var en enkel match – en ändpropp till ett 110 mm. avloppsrör var exakt vad som behövdes. Resterande hardware inhandlades utan komplikation hos hovleverantören, dvs. Biltema.

IMG_0212 IMG_0213

 Detta var vad som behövdes; tunna, toppände, block, brickor, gängstång, muttrar, schackel, karbinhakar, vajer, vajerlås, skotlås, nitar, 13 m väv, en bit galon samt två 'flärpar'

 

Återstod endast att fixa tyget. Själva strumptyget måste vara starkt, lätt, kunna ’knycklas’ ihop till ’ingen volym alls’ samt inte suga åt sig fukt. Efter ca. fem samtal (då priset sjönk från 150 kr/lpm till 48 kr/lpm) landade Skeppar’n hos Royal Marin i Västervik (som är de som är störst på segelstrumpor i Sverige). Efter ett mycket trevlig bemötande, ämabla priser och utförliga svar på ställda frågor så satsades en tusenlapp på 13 m. tyg, två ’flärpar’ för att kunna göra fast skothornen samt 44 m lättvindsskot. Paketet kom dagen efter – heder åt en sådan serviceminded leverantör! För att förstärka infästningen av tyget i plastringarna inskaffades dessutom en bit galontyg.

 

Nu började det riktigt roliga. Först skars tunnan til, delarna popnitades och linförare samt öljetter monterades. Hål för gängstång samt schackel togs upp i toppringen. Kaus monterades i vajern.

 IMG_0240IMG_0220

Nedre ringen med linförare och                             Toppringen med 30 cm vajer och ett block för öljetterade hål för manövertampen                        manövertampen som sitter mellan ett schackel
                                                                                       och runt en gängstång

 

Sedan åkte svärmors gamla, hederliga, outslitliga, starka och helt suveräna Husqvarna från tidigt 70-tal fram. Den har sett fler festblåsor växa fram under dess nåls outtröttliga juckande upp och ned än de flesta symaskiner. Och nu skulle den alltså producera en strumpa. Först förstärktes kanterna med galon, därefter syddes de två långsidorna så att tyget blev till en lång cylinder. Att få till denna söm så den blev stark krävde ett visst tålamod. Tänk dig att sy en extrasöm längs med ett byxben, så förstår du principen. Bara det att detta ’byxben’ var 11,88 meter långt! Husqvarnan fixade dock det hela.

IMG_0243IMG_0245

Galonförstärkning                                                        Tro't eller ej, men till höger om nålen finns

                                                                                          11,88 m väv

 

Hade strumpan sytts med perfekt passform runt plastringarna? Gissa! Med ett belåtet leende kunde Skeppar’n popnita den på plats.

IMG_0247

Som en hand i en handske - nu skall galonen popnitas fast i plastringarna

 

Finalen på tillverkningen var att dra manövertampen samt kroka fast spinnakerns fallhorn i vajern. Därefter kunde den nedre plastringen provdras upp och ned längs seglet. Perfekt!

 

Men skulle det fungera i praktiken?

 

Likt en ordinär tonåring som drivs av ’instant feed-back-principen’ och där ’i morgon’ upplevs som ’aldrig’, så behövde Skeppar’n få svar på denna fråga nu. Och det är här mastkranen kommer in i bilden!

 

Tisdag 1 mars bjöd på -2 C och 3 m/s sydlig vind. Som gjort för att testa en strumpa. Upp åkte strumpan, skothornen gjordes fast i bryggan med några meter tamp och manövertampen tog den nedre plastringen till fallhornet på nolltid – samtidigt som spinnakern successivt fylldes med vind. Snyggt, prydligt, enkelt – precis som utlovat.

IMG_0256IMG_0249

Snyggt och prydligt ligger topp-                 Skothornen fästes med tamp  provisoriskt i bryggan

ringen i segelsäcken och väntar

på att krokas i fallet

 

IMG_0252IMG_0254

Titta - den flyger!                                                 Närbild på 11,88 m. väv som är upptryckt

                                                                               av den undre ringen ovan fallhornet

 

Men hur skulle det fungera att med plastringens nedåtgående rörelse gradvis ta ’livet’ ur spinnakern? Det gick alldeles utmärkt, även om det krävdes ett mycket bestämt drag i manövertampen.

 

IMG_0251IMG_0250IMG_0248

Enkelt som en plätt; dra i tampen och förpassa spinnakern in i strumpan. Sedan är den både 'ofarlig' och färdigpackad för segelsäcken. Kan inte bli enklare. Ett enmansjobb från sittbrunnen!

 

Så, hur summeras då detta projekt? Prylmässigt behövs en borrmaskin, popnittång, öljettång samt en symaskin – svårare än så är det inte.

 

Men inte gör man det för att tjäna grova pengar – och inte för att tjäna tid heller. Skeppar’n tillbringade minst en dag att fundera på lösningar och jaga material. Inköpt material gick på ganska exakt 2 000 kr. En ny strumpa kan måttbeställas från Royal Marin för deras nya, reducerade pris om 280 kr/m (dvs. 3 300 kr för en Scanmar 33) och då får man en oval nedre ring (seglet har ju en oval profil om man ser det rakt ovanifrån) som är gjord i tjockare plast än Curvers tunna.

 

Men, man missar glädjen att ha skapat något med egna händer – och värdet på det går inte att kvantifiera!